Ett gammalt foto

Jag slöhoppade omkring på SR P1 och råkade då hitta en gammal grej från 2006: "Mozarts hustru på unikt fotografi". Detta tyckte jag var otroligt spännande. Bilden är tagen 1840, och då hade Mozart varit död i 49 år. Hans fru, det är hon till vänster på bilden, hade vid fototillfället bara två år kvar att leva, sedan kunde hon återförenas med sin man.

Om man tror på sånt förstås. Om man tror på sånt, tror man då att Constanze (Constanze Weber Mozart hette hon) återförenades med sin make, fortfarande i sin gammal gumma-form, eller blev hon ung på nytt? Jag menar, Amadeus skulle väl knappas känna igen Constanze den äldre.



Nå, det var en utvikning bara. Det jag tyckte var spännande var ju att det finns ett foto på henne. Fotografi förknippar jag med något som jag - en nutida varelse - kan hålla på med, medan jag förknippar Wolfgang Amadeus Mozart med något från, jag kanske inte forntiden, men med något ur historiens djup. Bilden på Constanze blir på något vis en länk mellan nu och då.

Det är inte riktigt historiens vingslag jag känner när jag ser bilden, men jag känner att jag är kopplad till svunnen tid. Såna här tankar - som man ju oftast förstår som teoretiska fakta - blir på något vis känslomässigt greppbara i och med saker som dessa.

En krashad lykta

En sån där thailykta. Eller flyglykta. Kärt barn har många namn. Den här har störtat framför Israels ambassad. Gissningsvis var det väl på nyårsafton den tändes, lyfte mot himlen samt störtade mot marken, allt inom nån timmes tid.



Fast jag vet inte hur länge de flyger. Jag har skickat upp ett par av dessa, men jag har aldrig sett någon landa. Jag har dock sett ett antal såna ligga krashade mot marken, och av av de flesta är det bara skit kvar. Den här ser dock rätt fräsch ut - ännu så länge. Undras hur länge den kommer att vara identifierbar som flyglykta. Eller thailykta.

Stig Vig död

Egentligen borde väl nyheten att Stefan Löfven blir ny sosseledare vara den viktigaste idag. Och så är det nog också, för detta toppar tidningarnas framsidor idag. Men för mig är det nyheten om att Stig Vig (som egentligen hette Per Odeltorp) har dött som känns mest angelägen. Att dö vid 63 års ålder tycker jag känns lite i tidigaste laget, och därför är detta ledsamt.

Dag Vag och Ebba Grön var ju egentligen inte konkurrenter då det begav sig, men nu för tiden nämns ju grupperna rätt ofta som tillhörande samma sammanhang, och om jag hade blivit tvungen att välja så skulle jag helt klart ha valt Dag Vag, vars frontfigur ju var Stig Vig. På den tiden var det nästan lag på att dyrka Ebba Grön, så att säga att jag föredrog Dag Vag känns nästan som ett statement.

Jag har sett dem spela för typ hundra år sedan. Jag har för mig att det var i nån lokal i Slussen. Minns att det var bra. Men när jag tänker på dem nu för tiden så är tankarna nästan alltid förknippade med den tecknade filmen "Helvete Också", där Dag Vag är med i tecknad form och under namnet Zeg Deg. Filmen fanns förr i sin helhet på youtube, men nu hittade jag bara denna snutt.



Den tonåriga versionen av mig tyckte att "Helvete också" var en helt klockren skildring av en utekväll i förorten.

Nå i alla fall, R.I.P, Stig Vig. Eller V.I.F, om man föredrar det.

ab, ab, exp, dn, svd

Saker jag tyckte stack ut

Är man ute och går och har tänkt sig att fotografera så är det, ja åtminstone för mig, rätt naturligt att man fotar det som lite grand sticker ut från det vanliga. Fast sen kan man ju ha skilda åsikter om vad som är vanligt och ovanligt. Här är några bilder från de tre senaste dagarna - motiv som fick mig att stanna upp.

Här har vi ett träd. Eller om man vill - en skrikande cyklop.


Här  har vi, en bit från filmhuset, en snögubbe som vilar upp sig (kanske efter en dust med Kate Bush) på en parkbänk.


Och här då ... alltså, vem gör sig sånt här besvär? Uppenbarligen någon.


Ett alldeles färskt och vått hakkors, troligen ditstruket medelst ett fuktigt fingervantsfinger.


Det är inte ofta man får tillfälle att kika in i en port på Strandvägen (fingata i Stockholm, för de som inte vet), men nu råkade porten tillfälligt stå öppen, och jag passade på. Rätt flådigt. Jag funderade: Om man har en sån här fin portuppgång, hur ser då ens lägenhet ut?


Djurgårdsbrunnskanalen. Att fota denna meteoritnedslagsliknande sten/is-formation kostade på. Jag plurrade med ena foten (och fick jobba med blöt strumpa och sko resten av dan). Fan, jag trodde ju att då jag kunde knata omkring på 15-centimeterstjock i i Farsta häromdadan, då borde jag väl kunna ställa ena foten på isen här. Men nix.

Köpa fisk

Min goda vän Paola, hon som gjorde "Idol i vardagsrummet" (den som i nuläget, såg jag nyss, har över 600 tusen tittningar), har gjort en ny film. Den blir naturligtvis inte samma publikdragare som "Idol", då den är rätt lågmäld och handlar om att besöka en akvarieaffär och köpa fiskar, men den är verkligen finfin.



Akvarieaffären i filmen heter förresten Södermalms Akvarieaffär och ligger på Krukmakargatan 3 i Stockholm, och är väl värd ett besök. Jag själv, till exempel, hade inte tänkt bli akvarieägare, men efter ett besök i affärn är jag stolt husse till ett antal räkor, inhandlade just där.

Fattar inte

Det har startat en ny nyhetskanal, på tv och på nätet. Dygnet runt sänder "TV4 NEWS" nyheter. Nå, ska jag titta på en sån kanal blir det nog på nätet, så jag sökte upp tv4-sidan "Så här kan du se TV4 News".

Därinne fick jag den där märkliga "Är detta på låtsas eller på riktigt?/Är det på allvar eller på skoj/Jag förstår inte riktig"-känslan som jag tycks få allt oftare nu för tiden (senast förresten med den där Bengt Ohlsson-artikeln).

Ta den här bilden, till exempel - en allvarlig Bengt Magnusson, omgiven av leende yngre (än honom) kvinnor. Lite tupp i en hönsgård liksom. Är detta ironi eller seriöst?



Eller en bild lite längre ner, föreställande ett par figurer (ett par nyhetsankare kanske) som poserar och är färglagda som vore de på en filmaffisch från sent nittiotal, typ. Är detta en en kul vink åt tv/film-schabloner, eller tror de att de är coola bara, typ att de är Mulder & Scully eller nåt? Inte vet jag.



Eller själva titeln på kanalen förresten: "TV4 NEWS". Vaddå, är kanalen riktad till en engelsktalande publik och således sänds på engelska språket? Inte vad jag kunde höra.

"Hej"

Läser en artikel på Resume.se: "Expediter har slutat säga "hej". Färre än varannan kund bemöts med en hälsning.". Jag försöker tänka efter, möjligen rannsaka mig själv. Jag sitter i en reception och är tvungen att bemöta en hel bunt människor varenda dag. Säger jag "Hej"?

Så här gör jag. Jag säger ingenting. Jag glor slött och dumt mot besökaren, slött, dumt och samtidigt lite uppfordrande. Yttrar denne ingenting de nästföljande tre sekunderna snörper jag med munnen och kläcker ur mig ett surt: "Nå?!".

Nä, jag skojar bara, fast istället för "Hej", nu när jag tänker på saken, så säger jag nog: "Hallå". Det funkar hyfsat det med.

Äkta människor

Den där "Äkta människor" då. Jag tyckte om den - till viss del. Jag tyckte till exempel att triangeldramat mellan morfar Lennart, hans gamla hubot Odi och hans nya hubot, den Selma-aktiga Vera, var kul. Däremot tyckte jag att det som skulle vara spännande och thrilleraktigt, det med Eva Röse och Andreas Wilson, mest kändes som en utdragen Groteskosketch. Så min åsikt - åtminstone hittills - är att de nog borde ha skippat den "allvarliga" delen och istället satsat på den komiska - gjort det till en ren komediserie. Fast jag kommer nog att fortsätta att titta.

Här har vi en helt oäkta människa som jag hittade på youtube. Rätt creepy, om du frågar mig.


ab, ab, dn, svd

Filmaffischer parade med kvällstidningar

"Mordet på Orientexpressen" är en film från 1974 och Expressen är en kvällstidning.

"Gycklarnas afton" är en film från 1953 och Aftonbladet är en kvällstidning.

Fotoutställning i Farsta

Snön föll. Min gamla vän Pia uppmärksammade mig på att i Farsta i dagarna så pågår det en liten fotoutställning som handlar om (det rättså knarkiga) ungdomslivet i Farsta på det tidiga 70-talet.



Vi gick dit. Han som höll i det – “Limpan” - var ung på den tiden när bilderna togs. Nu var han 56. Han satte igång att missbruka när han var ung, och det tog honom 30 år att bli av med missbruket.



Det är han på bilden här nedan, och som synes ser han ändå rätt fräsch ut med tanke på den “karriär” han har haft bakom sig. Jag bytte några ord med honom.

Grejen var att runt den tiden vi snackar om, då var jag livrädd för såna som han – såna som gick omkring med konstiga pälsar, hade skäggstubb och hade överdrivet utsvängda byxor. Själv var jag kring 10 år på den tiden, och vi (familjen) var i Farsta rätt mycket (handlade, gick på bio) . Jag trodde de var livsfarliga, de där gängen.

Nu frågade jag honom om hur det låg till med den saken. “Närå”, sa han, inte var de särskilt farliga för vanliga människor, “ - jag har en känsla av att dagens ungdomsgäng är bra mycket vassare.”.





De där ungdomarna, de som överlevde, växte så småningom upp och blev medelålders, och jag med. Själv så jobbade jag ju förresten senare i flera år på Centralen med att tjafsa med missbrukare och liknande figurer. Därav namnet stationsvakt. Med “figurer” menar jag inget illa, för är det nåt jag har lärt mig med åren så är det att missbrukare rätt mycket är som folk är mest, bara lite skränigare och … ja, missbrukigare



När vi gick därifrån, Pia och jag, så föll snön fortfarande. Jag vände mig om och såg tillbaks mot Farsta Centrum. Jag tänkte att fan vad jag gillar det stället.