onsdag, juli 30, 2014

Ett par bra filmer

Jag ser rätt mycket film. Det blir inte så mycket bio - Edge of Tomorrow var den senaste - utan det blir mest i datorn. De flesta filmer förtjänar säkert en större filmduk än vad en datorskärm kan erbjuda, men å andra sidan sitter - eller ligger - man ju så nära skärmen att hjärnan nog uppfattar vyn som lika stor som på en bio. Fast jag vet inte ... men att kunna ligga framför datorn, i sin egen säng och frossa på saft och mackor, har ett egenvärde som är hyfsat stort i sig.

De flesta filmer jag ser är meningslösa. Med det menar jag inte att de är dåliga, eller ens meningslösa i sig själva, men att de inte ger mig ett skit. Jag kan titta på dem, förstå att här har lite krut lagts på specialeffekterna, och här på klippningen, och här på skådespeleriet, men intrycket blir i vilket fall: Jag har sett'et förr. Många gånger.

Det kanske är en del av att bli äldre, att nästan inget känns nytt och fräscht eftersom man har sett vad som kom innan vad "det nya" byggde på - sånt som en yngre och färskare betraktare inte, om denne nu inte har läst filmkunskap eller är nördig i största allmänhet, så lätt kan känna igen. Det är som att knata omkring i välkända kvarter - man vet vad som finns runt nästa hörn eftersom man har rundat hörnet miljoner gånger förut.

Men det finns trots allt en del filmer därute, såna man blir positivt överraskad över. Men när man är i läget jag har beskrivit här ovan är det inte så lätt att bara rekommendera filmer man gillar för andra, eftersom de ju inte är där man själv är och därför kanske tycker att ens rekommendation är knasig. Det kanske är lite som med experimentell jazzmusik. För mig låter det sinnessjukt att någon kan gilla det, men jag är ju faktiskt inte på samma plats i min levnad som dem som gillar det, så det kanske ändå inte är på sin plats att jag ska ha en massa åsikter om det. Förmodligen kommer jag att söka mig till den musiken när jag är i ett lämpligt läge för det ... vilket antagligen aldrig kommer att ske.

Som vanligt (jag bloggar nästan aldrig nu för tiden, och när jag gör det storbabblar jag) känner jag att jag måste ursäkta mig för min mångordighet. Allt jag ville var att rekommendera ett par rullar, men det blev en massa bludder istället för det. Nå, jag fick i alla fall sagt vad jag ville, nämligen att även om jag nu rekommenderar ett par filmer här så kanske du ändå inte ska se dem eftersom du kanske inte är "där" ännu. Well, här kommer det.

A Field in England. Det är en svartvit film som handlar om några personer som mitt under det engelska inbördeskriget (1642-1651) lämnar striden, pga sina egna orsaker, för att ... ja, de kommer överens om att de ska gå till ett närbeläget "alehouse" (typ värdshus, vägkrog). De söker nog att komma undan från striden, rädslan, slamret och oredan, men som det ofta plägar bli ... ja, ur askan i elden. Här är en trailer.



Under the Skin. Tänk Skottland: Snygga vyer, men lätt deprimerande väder. Tänk en kvinna som åker omkring i en skåpbil på de skotska vägarna. Scarlett Johansson. "Ska du ha lift? Hoppa in då." säger hon till ensamma killar hon tycker är lämpliga. Och de åker med. Och sedan blir det åka av ... eller inte - beroende på vad man tycker att åka av är för något. Här är en trailer.



Har du sett David Lynchs sista film, Inland Empire? Nå, har du inte gjort det så är mitt tips att om du gör det så försök inte att analysera den för mycket, utan öppna istället sinnet och låt intrycken flöda igenom dig. Det är så man ska se den, tycker jag. Och likadant - enligt mig - bör man göra med de två ovanstående filmerna. Nu är det inte så att de är jättekomplicerade och att man inte fattar nåt, men jag tycker att filmupplevelsen blir förhöjd om man låter sin vänstra hjärnhalva ta en paus medan man tittar.

Men som sagt, dessa två filmer passar dig nog inte om du inte är "där" på din färd. Då kan jag istället rekommendera filmen jag nämnde överst, Edge of Tomorrow. Den är ren och helgjuten filmunderhållning som nog kan passa de flesta. De sista fem-tio minuterna av den hade jag kunnat vara utan, men man får tänka på att de flesta storfilmer nu för tiden görs med amerikaner i åldrarna mellan 13 och 30 i åtanke, och då får man nog köpa vissa tönterier.

tisdag, juli 08, 2014

Soundtrack

Lite håglöst - jag har sommar och semester i skrivande stund - påbörjade jag så smått en slags kategorisering av min musik. Kategorisering i genrer. Jag gav snart upp, för vad är egentligen sakers och tings rätta genrer? Är detta "Pop" eller "Rock"? Är detta "Folk", "Folk Rock" eller möjligen "Ethnic"? Programmet jag har musiken i - för det är ju inte mina gamla skivbackar jag sitter lutad över - är Google Musik, och det automatsorterar in skivorna i genrer. Oftast med dåligt resultat, men å andra sidan visar det sig nu att jag inte är bättre själv.



När det kom till vad jag trodde skulle bli lätt, nämligen filmmusik, då visade det sig att det ändå inte var så lätt. Vad är egentligen ett soundtrack? Är musiken gjord för filmen, ja då borde det ju vara så, men om filmen å andra sidan är gjord till musiken , är den då fortfarande ett soundtrack? Fan vet, och i slutänden har jag nog sorterat fel ändå. Här är ett exempel på hur jag valde rätt/fel/inkonsekvent: Skivan (ja, för mig kommer det nog alltid att heta skivan) "Pink Floyd The Wall" är ett soundtrack till filmen "Pink Floyd The Wall". Kate Bush-skivan "The Red Shoes" är däremot inte ett soundtrack till 44-minutersfilmen "The Line, the Cross & the Curve". Vad artisterna själva anser orkar jag inte bry mig om.

  

Nä fan, här hade jag tänkt att bara lägga upp en lista på vilka soundtracks jag har, och det mest för att jag måste stoppa in saker i bloggen åtminstone ibland, för att den inte ska dö sotdöden, men så förirrar jag mig in i ... ja, jag vet inte vad. Här har vi i alla fall den musik som jag har i min ägo (vad nu det innebär nu för tiden) och som jag valde att genrebestämma som "soundtrack". Obs, en hel del är "samlingar" och "best of" och liknade, men nånstans ska man ju lägga sånt också:

"Fellini Amarcord"

"Julietta och andarna"

"Gudfadern", "Gudfadern 2", "Gudfadern 3"

"8½"

"Romeo & Julia"

"Krig och fred"

Nino Rota-blandningarna: "Chansons pour Fellini" o "Tutto Fellini".



"Black Swan"

"Blade Runner"

"Tecknarens kontrakt"

"Eat Me! Best of Cannibal Movie Soundtracks"

"Full Metal Jacket"

"Heavy Metal"

  

"Jesus Christ Superstar" (filmversionen från 1973)

"Jesus Christ Superstar" (TV-versionen från 2000)

"Kill Bill 1" o "Kill Bill 2"

"Kvinnan i snön"

"The Life Aquatic with Steve Zissou"

"Local Hero"

"Near Dark"

"Nighthawks"

"O Brother, Where Art Thou?"



"Profondo rosso"

"Suspiria"

"Down of The Dead"

"Puder" (Det är bara en låt. Rätt bra film, förresten)

"The Rocky Horror Picture Show"

"Saturday Night Fever"

"Solaris"

"Sorcerer"

  

"A Clockwork Orange"

"Spader, Madame!"

"Thief"

"Under the Skin"

"Pink Floyd The Wall"

Ja, det blev ju en diger radda det här. Varken fler eller färre hade jag. Och när jag tittar på dem och tänker: Hur många av dessa händer det att jag lyssnar på då och då? så blir svaret: Tja, åtminstone fler än hälften.

måndag, juni 16, 2014

Det fräcka femtiotalet

Jag har liggandes hemma en gammal katalog från 1955. Den är väl tummad och faller nästan i bitar. "HOBBY-FÖRLAGET BORÅS VÅREN-SOMMAREN 1955", heter den, och det är verkligen mycket hobby i den, som dess namn ju antyder. Många små motorer till radiostyrda saker finns däri, samt många saker man själv bygger, oftast av masonit.

Det finns också några sidor med skämtartiklar, och dessa har jag skannat in. De osar verkligen rätt unket, men på ett ganska lättsamt och lite oförargligt vis. Den översta bilden, "Könslivet", är visserligen ingen skämtartikel, men jag tyckte ändå att den var kul att ha med eftersom "rikt illustrerad" utlovas i annonsen, något som antagligen, i köparnas ögon, trumfar över den övriga texten.


Här följer dock skämtartiklarna. Jag tänkte först skriva något lustigt till var och en av dem, men jag kom inte på några lustigheter, och för övrigt är de ju faktiskt tillräckligt roliga i sig själva.


Ja, denna katalog ekar verkligen av sedan länge gångna tider; sånt som fanns förr men som inte finns längre, inte på ett levande och aktivt plan i alla fall. Faktiskt lite som denna min blogg.

måndag, juni 09, 2014

Appar

Jag skaffade ny dator häromdan, min första bärbara. Den var utrustad med Windows 8, vilket bygger på att istället för att du har en startknapp från vilken du kan komma åt dina program, och en utforskare från vilken du kan komma åt dina filer, så har den en massa appar (app är kort för applikation - ett litet tillämpningsprogram) på "skrivbordet". Jag, som har kört med Windows Vista fram tills nu, borde ju haft stora problem med detta, men eftersom jag har en smartphone är jag ändå van vid konceptet, så det är okej. Jag förenklade lite här, men man fattar.

Jag kommer dock inte att märka av dessa dator-appar så mycket då det fanns vägar att se till så att datorn liknar vad jag tycker den ska likna. Fast när det kommer till mobilen, då är det appar som gäller.

Jag kan inte riktigt tänka mig min mobil utan appar. Det är apparna som gör mobilen personlig. Mina appar (förutom de inbyggda Samsung-apparna jag inte tycks kunna bli av med) är inte samma appar som du har. Det kommer liksom till urvalet - den mix av appar t.ex. jag har är förmodligen inte världsunik, men tillräckligt skild från t.ex. din mix för att våra bägge mobiler ska ha skilda "personligheter".

I morse när jag knatade från tunnelbanan kom jag att tänka på en sak, nämligen att man skulle kunna se sig själv som en mobil, och sina medmänniskor som appar. Lite ofint tänkt, kanske, men det funkar.

Jag tänker att man har de vänner och bekanta - här omskrivet till appar - man vill ha. Vissa blir standard-appar, såna man bara måste ha för att allt ska kännas rätt, såna man direkt laddar ner igen när man byter mobil. Och vissa har man bara ett litet tag, kanske för att man behöver utföra någon uppgift, och sen avinstallerar man dem. Inte för att man tyckte illa om dem, utan för att de inte är nödvändiga för tillfället. Återkommer behovet kan man alltid ominstallera dem.

Det finns också appar som är ointressanta. Och såna som blir trista med tiden. Och såna som visar sig vara direkt skadliga för mobilen. De tas, efter att man har provat på dem ett tag, bort. Som ovan smartphone-användare samlar man på sig en jäkla massa jox, men med tiden blir man bättre på att redan i förväg veta vilka som passar en. Fast visst, man laddar nog fortfarande ner dåliga appar ibland, kanske oftast av ren nyfikenhet.

Och så har vi de där jäkla inbyggda apparna, de som följde med i mobilen redan från början, och som man inte ser någon jättenytta med och nog helst skulle slippa. De som är duktiga på mobiler kan nog trolla bort dessa som ingenting, men som icke varande mobilnörd låter man dem ligga, mest eftersom man misstänker att de kan utgöra vitala delar av själva mobilen, och att det förmodligen är farligt att trixa med dem. Dessa kanske man kunde likna med släktingar.

Jag vet att jag låter krass - man kan inte bara avinstallera en kompis bara för att man tröttnar på'n ju. Eller kan man det? Nå, jag tyckte bara att jämförelsen var lite rolig, och för min egen del har jag förresten rätt högt i tak, både när det gäller appar och människor.

torsdag, maj 22, 2014

Svt ner i minneshålet

Artikeln som den här länken: http://www.svt.se/nyheter/sverige/sa-har-jobbar-de leder till är inte samma artikel den var från början. Den vi får se är en ny version - en som börjar med en brasklapp där man dissar den gamla artikeln och menar att man numera har en mer fördjupad bild (av "tiggarfrågan", i det här fallet). Den gamla artikeln finns med, men den ligger under brasklappen. Och rubriken, som från början löd: "SÅ HÄR JOBBAR DE", har ändrats till "Påpekande från ansvarig utgivare". Originalartikeln verkar heller inte ha fastnat i Google Cashe (jag vet iofs inte hur sånt funkar).

Ja, naturligtvis har man en mer fördjupad bild nu, eftersom ju originalartikeln är från 2009 (som i mina ögon ändå låter hyfsat färskt). Det säger ju sig självt att det är så - läs ett aftonblad från 1952, till exempel, så kommer du upptäcka att "vetandet" i den inte alls synkar med ditt nuvarande vetande. Ingen (utom möjligen dem som jobbar på jobb liknande Winston Smiths jobb, och trivs med det) skulle ju komma på tanken att dra in detta aftonblad och ändra. Man utgår ju från att folk fattar att förr är förr och nu är nu och att vetandet ökar.

Det händer inte ofta, men nån gång ibland råkar jag titta bakåt i min egen blogg. Alltså, jag har ju bloggat i nästan tio år (även om takten med ålderns rätt numera är ganska långsam), och fatta hur mycket rent skit jag har vräkt ur mig på den tiden. Twitter och facebook fanns inte när jag började blogga, så de eventuella utbrott av harm och vrede jag jag fick hade ingen annanstans att ta vägen, utom in på den här bloggen.

Bloggen du läser nu är dock inte bara fylld med idiotier och snabbt förbi-ilade tankar, utan på rena felaktigheter. Jag kan knappt titta på det mesta jag har skrivit, för jag skäms för mycket. Det rör sig inte bara om rena felaktigheter, utan saker jag har skrivit som jag inte alls kan skriva under på längre, eftersom jag nu tycker precis tvärtom.

Men går jag tillbaks och ändrar? Nä, möjligen skulle jag kunna lägga dit en uppdatering efter texten, där jag beskriver att "det du just har läst inte gäller längre, så tycker du att jag är dum i huvudet så tycker du det om mitt gamla jag, i det här fallet, och inte i mitt nuvarande." Å andra sidan finns det ju en fara i det förfarandet, då jag ju kan flippra tillbaks till att tycka det jag ursprungligen tyckte igen. Bäst alltså att låta bli över huvud taget.

Egentligen kokar det kanske ner till detta: Jag utgår inte från att de som läser min blogg är dumma i huvudet och inte fattar att då var då och nu är nu, men svt.se verkar ju tycka att deras läsare är det. Man skyller på att man inte vill att deras artikel ska kunna användas som propaganda (mot tiggeri, i det här fallet), men jag tycker hela saken luktar alldeles för mycket minneshål.

lördag, maj 10, 2014

En slags önskedröm

Jag hade en rätt intressant och spännande dröm inatt. Eller inte inatt egentligen, utan på morgonen, strax innan jag vaknade. Jag drömde att jag kunde trolla.

Det var inget "magiskt" trollande, utan det räckte med att jag koncentrerade mig på något, tänkte liksom att så ska det bli, och så hände det. Vid ett tillfälle satt jag vid en vägkant (händelsevis exakt här, men det hade inget med handlingen att göra). Mina skor var blöta och trasiga och jag hade tagit dem av mig. Då tänkte jag att jag skulle vilja ha ett par vinröda Converse All Star av klassisk modell, och vips så fanns de bara där.

I början av drömmen använde jag min önskningsförmåga till vardagligt bruk, inte till några särskilt spännande saker. Det mest spännande var nog att jag hade önskat till mig en viss flygförmåga. Men det var inte så att jag flög omkring bland molnen, utan jag körde mest med Super Mario-stilen, hoppade långt och typ så.

Men så hände en jobbig grej. Jag tappade min förmåga. Plötsligt hände inget när jag önskade. Detta tillstånd varade ett tag, men om det var timmar, dagar, veckor eller år, det förtäljde inte drömmen. I vilket fall som helst så kom förmågan tillbaks så smått. Jag minns att jag på prov testade att hoppa ner i en grop i marken, men att stanna och hovra i luften ovanför botten, strax innan jag slog i mark. Det funkade.

Men nu var jag försiktigare och tänkte att om nu detta kan hända så borde jag passa på att skaffa mig saker, innan det är för sent. Pengar, tänkte jag, och önskade till mig en miljard i diamanter, som jag förvarade i en garderob. Jag önskade till mig fler för-säkerhets-skull-grejor, men jag minns inte vad.

Men en sak minns jag, och det är att jag funderade på om jag skulle passa på att skapa om själva världen. Att göra det ingick antagligen i min förmåga. Jag skulle exempelvis kunna stoppa alla krig och trolla bort all svält och lidande. Jag skulle kunna koncentrera mig och tänka: Fred på jorden, mat åt de hungrande, och vips ... Men nej.

Till och med utgången i EU-valet funderade jag på, men nix, inte heller det ville jag påverka. I drömmen ansåg jag att mina trolleriförmågor helt och hållet var min privatsak, och när jag nu nån timme efter uppvaknandet funderar över saken så tänker jag att jag nog skulle ha samma filosofi om drömmen vore verklighet.


lördag, april 26, 2014

En ganska varm vårdag

Det var ju så fint väder idag. Den här våren har varit vädermässigt fin över huvud taget. Jag kände mig fotosugen. Man kan ju förvisso gå omkring och plåta vad som helst med sin mobil, men det är roligare att ge sig själv ett uppdrag. Lite letande på nätet gjorde mig varse om att det fanns två demonstrationer/manifestationer att plåta idag på söder (ja det blir oftast söder eftersom det är gamla hemtrakter): Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen och Manifestation mot strålning & chemtrails. Jag valde det senare.

De höll till och höll tal på medborgarhusets trappa samt gick omkring och delade ut lappar. Jag tittade en stund. Solen sken och det var skönt. Sen gick jag iväg till Burger King och köpte mig en hamburgare och en läsk, som jag tog med mig tillbaks. Jag tog ett par kort.





Sen blev det lite lagom lätt action en stund. En ung kille la beslag på mikrofonen och började tala om man och kvinna och ... äh, det lät helt enkelt ganska Thomas Di Leva-svamligt. Arrangörerna fick helt enkelt handgripligen, fast med ganska lätt hand ändå, föra killen bort från mikrofonen. Jag tog några kort.













Sen infann sig lugnet och ordningen igen, och gruppen som manifesterade mot strålning & chemtrails kunde återgå till sitt talande.



Jag hade blivit törstig av värmen och solen och maten i magen, så jag tog mig till närmsta ställe där man kunde köpa sig en öl, och där köpte jag mig en öl. Trettiofem kronor kostade den. Och när den var urdrucken vandrade jag runt och hit och dit på medborgarplatsen en stund. Alltså jag var ju inte full, men jag hade liksom inget bättre för mig just då. När jag hade knatat färdigt tog jag ett kort på en man med en slags kaptensmössa som höll i en broschyr han hade fått av manifestationsmänniskorna. I mitt inre döpte jag honom till: Kapten Chemtrail.



Sedan avlägsnade jag mig från platsen, men jag jag hann inte långt förrän jag stötte på nästa publika opinionsyttring. Här var det inte kondensationsstrimmor från flygplan som var fienden, utan bankerna. Jag lyssnade en stund, plåtade en bild och sen gick jag hem.

fredag, april 11, 2014

Gamla nertrampade negativ



Häromsistens hittade jag, på marken bredvid en container, några gamla remsor färgnegativ. Det var på Gyllenstiernsgatan i Stockholm, och remsorna var ganska nertrampade i gruset. Jag plockade dem med mig. De blev liggande ett tag, sen fick jag för mig att plåta av dem. Jag höll remsorna, en i taget, framför en vägg som jag belyste med min sänglampa, och sedan plåtade jag av dem med mobilen. Förhållandena var således inte särskilt klockrena, och dessutom var jag lite allmänt snabb och slarvig när jag höll på, men det funkade i alla fall. Sen i datorn vände jag negativen till positiv och kunde då se bilderna i all sin halvsjabbiga glans. Tidigt 80-tal, skulle jag gissa.