söndag, september 21, 2014

En gul blomma

En rund och platt yta i Skogås. Kommunen brukar dumpa snö här. Det kan bli stora mängder, dock ej lika stora som det blev för några år sedan, en bit därifrån. Här kör man in med maskinerna och dumpar snön utefter kanterna, vilket gör att det bildas en amfiteater-liknande skapelse, snörika vintrar. Men snörikheten har uteblivit de sista två vintrarna, och det har gjort att denna platta och hårda mark har vuxit igen så smått.



Plogarna och maskinerna hämtar sin snö från vida omkring, skulle jag tro, och det leder till att i skoporna hamnar, förutom snö, frön av olika slag, vilket i sin tur leder till att växtligheten här blir ganska diversifierad. De flesta växterna vet jag inte vad de är av för sort, men till exempel finns här välbekantingar såsom vanlig tomat.



Solrosor finns också. De flesta verkade ha dött och skrumpnat idag, men sedär, där var visst en ... eller inte. Nä, det här var något annat.



På nåt vis ser den ut som solrosens felfödda kusin, men nån solros är det inte. Egentligen bryr jag mig inte om vad det är för sort, vi kan kalla den för en gul blomma bara.

onsdag, september 17, 2014

De heter egentligen något annat

Jag läste en fotnot i en av dagstidningarna, där man förklarade att personen i artikeln egentligen heter något annat. Då kom jag på att dylikt läser man ju rätt ofta, och att det vore intressant att se vilka namn man oftast plägar använda som ersättningsnamn. Så jag googlade "heter egentligen något annat", och sökte på de största medierna. Jag kunde kanske ha gått långt och djupt i min sökning, men jag nöjde mig med vad jag direkt fick upp. Här har vi listan.

Aftonbladet
Filippa och Adam heter egentligen något annat.
Berit heter egentligen något annat.
Per-Åke heter egentligen något annat.
Roger och Eddy heter egentligen något annat.
Olof heter egentligen något annat.

Expressen
"Erik" heter egentligen något annat.
Oprah heter egentligen något annat.
Maria heter egentligen något annat.
Klara heter egentligen något annat.
Samira heter egentligen något annat.

Svenska Dagbladet
Erik heter egentligen något annat.
Emma och Sanna heter egentligen något annat.
Johan och Anna heter egentligen något annat.
Erik heter egentligen något annat.
Kristina heter egentligen något annat.
Laurent heter egentligen något annat.
Maria och Daniel heter egentligen något annat.
Nadia heter egentligen något annat.
John och Erik heter egentligen något annat.
Albin – han heter egentligen något annat.
Annika från närpolisen heter egentligen något annat.
Anna heter egentligen något annat.
Anders, Peter och Mats heter egentligen något annat.
Henrik heter egentligen något annat.
Malte och Jack heter egentligen något annat.
Helena heter egentligen något annat.
Emma heter egentligen något annat.
Niklas, Anna, Jonas, Emil och Anton Nilsson heter egentligen något annat.
Anna och Jonas heter egentligen något annat.

Dagens Nyheter 
Petra, Stina och Lara heter egentligen något annat.
Lars och Jakob heter egentligen något annat.
Lady Gaga heter egentligen något annat.
Aicha heter egentligen något annat.
Senja heter egentligen något annat.
Jaroslav heter egentligen något annat.

SVT.SE
Anders och Anna heter egentligen något annat.
Hanan heter egentligen något annat.
Anna heter egentligen något annat.
Klara är heter egentligen något annat.
"Hanna" heter egentligen något annat.
Jenny heter egentligen något annat.
Anna Lindell och Astrid Bergman heter egentligen något annat.
Dragan heter egentligen något annat.
Karina heter egentligen något annat.
Annie heter egentligen något annat.
Johan och Anna heter egentligen något annat.
Peter Karlsson heter egentligen något annat.
Anna heter egentligen något annat.

SR.SE
Andrea heter egentligen något annat.
Nora heter egentligen något annat.
Eva heter egentligen något annat.
Arash Majeed heter egentligen något annat.

Om jag var en sån som skrev artiklar och var tvungen att skaka fram ett namn-alias så skulle jag nog komma med något ganska generiskt, såsom Erik eller Anna. Så verkar också oftast ha skett, men inte alltid - hur resonerade man till exempel när man skrev Albin? Eller Eddy? Eller Malte? Det får vi nog aldrig veta, och ett namn är väl lika gott som ett annat. Men ändå.

Att journalister döljer någons namn för att skydda denne (eller för att journalisten har hittat på hela historien, det händer nog ibland) har nog förekommit så länge vi har haft modern massmedia. En sak som vore kul att kolla upp vore att ta reda på hur namnen har ändrats över tid. Jag såg ju exempelvis inte många Augusta och Archibald i min lista, men kollar man upp gamla mikrofilmade Aftonblad så kanske de dyker upp. Detta lämnar jag emellertid med varm hand över till nån annan.

tisdag, september 16, 2014

Dimmor

Ett par lediga dagar i början på veckan, och jag vaknar upp klockan nio. Ledbruten pga en alltför dålig säng (och säkert i kombination med stigande ålder) hasar jag upp mot väggen och slår på mobilen. Det har liksom blivit en liten vana för mig de sista två åren, att jag lägger fem minuter på att kolla in instagramflödet innan jag kliver upp. Det blir lite av ett mjukvaknande.

Att vakna vid nio är alltför sent för att få se morgondimman, men de flesta, åtminstone av dem jag följer på Instagram, har varit uppe tidigare, och några har fotat den. Jag känner mig lite avundsjuk, för jag skulle själv gärna ha gjort det. Det är verkligen nåt visst med den, särskilt från mitten av Augusti och möjligen ett par månader till.

Medan jag låg där kom jag att fundera över en sak. Framåt sent på natten, när luften blir kallare än marken (och kanske sjön) kommer dimman krypande. Jag kan inte fysiken bakom det där (fast om du vill veta vad dimma är så finns ju Wikipedia) , men jag föreställer mig det som att jorden suckar och andas ut. Och så ligger den där, mufflig och fuktfluffig, kvällsdimman.

Efter natten svävar morgondimman över nejden, och inte bara den. Eller förresten, dimman svävar inte, utan egentligen är det ju så att allting faktiskt badar i dimma. Man badar själv i den, men är för nära inpå'n för att se det. Morgondimman är av en annan karaktär än kvällsdimman, tycker jag. Den är allvarlig på nåt vis. Medan kvällsdimman ger intrycket av att nu är det slut, nu kommer mörkret, nu bäddas vi in så känns morgondimman som att nu börjar vi om, nu kryper vi ut ur den kalla fetvadden och försöker igen.

Men där emellan då - på natten? Inte kan det väl vara så att dimman upphör på natten? Nog är det väl så att kvällsdimman, innan den övergår i morgondimma, har ett slags blandningsläge som kan kallas nattdimma? Det borde nog vara så - att den finns där, men att mörkret hindrar oss från att se den. Om den finns, hur är då dess beskaffenhet? Om kvällsdimman är vemod och morgondimman är allvar, vad är då den? Vilken är känslan som ligger mellan vemod och allvar?

Ett anagram på orden vemod och allvar kan till exempel bilda meningen: "Varde vallmo". På nåt sätt passande för att benämna nattdimma. Av vallmo kan man göra opium, och av opium kan man göra sömn. Varde vallmo skulle kunna vara en poetisk eufemism för: Sov nu! Eller om man bara tar fasta på ordet opium, och kallar nattdimman för: Opiumdimman.



fredag, september 12, 2014

Dimma

Dov och dunkel


Nattens mist


Dämpad dagningens dimma


Tills den löses upp till sist

lördag, september 06, 2014

Hällristningen i Slagsta

Jag har en längre tid - ja, i åratal - tänkt ta mig till en hällristning, men det har liksom inte blivit av. I bakhuvudet har tanken varit: "Äsch, närmsta hällristning ligger väl minst 50 mil från där jag bor." Men så är det inte, utan det finns en i närheten, på buss/tunnelbaneavstånd från mig. Hällristningen i Slagsta.



Den ligger alldeles nära vägen, och ca 10 minuters promenad från Fittja centrum. En bänk har man placerat framför den. Där satte jag mig en stund, och kontemplerade ristningen och tidens gång.



Den är inte jättestor. Ett par meter bred, typ fem meter hög. Behändig, kan man säga.

ttrtr

Nedan ser vi en man på en båt. Jag undrar vad grejen i mitten är för något. Ett slags roder? Ett metspö?



Bronsåldersmänniskorna var ena jäklar på att rita hästar. Bättre än vad jag skulle kunna åstadkomma, om jag försökte.



Båtar och skepp. Hur stora var de? Var de havsgående, eller var de inte mycket mer än kanoter? Jag kan inte sånt där. Vill du lära dig så läs en bok.



Jag filmade en snutt när jag var där, och lade upp filmen på facebook. Av nån anledning blev jag rätt nöjd med den, så jag lägger den här med.



Smile!


lördag, augusti 23, 2014

Pors i teet

Jag och brorsan var i Tyresta nationalpark igår. I krokarna däromkring växer pors i massor. Vi plockade varsin kasse full. Om det är rätt årstid vet jag inte, men i vilket fall som helst så tog spriten - som jag kryddade med porsen - smak av det på nolltid. Blir nog bra. Jag har hört att man med fördel kan söta spriten lite också, för att runda av smaken, så det ska jag väl göra.

På förmiddagen den 23:e augusti var det småkallt och regnigt. Jag hade bestämt mig för att gå ut och springa, men det dröjde ett bra tag innan jag kom iväg då jag hittade på alla möjliga skäl för att slippa gå ut. Bland annat gjorde jag te, och filmade det.

lördag, augusti 16, 2014

Ett par klorstänkta underbarheter

När jag fyllde 50 häromdan så fick jag - bland mycket annat fint - ett årskort till Stockholms simhallar. Hur bra är inte det?! Idag, en rätt skön lördag, vädermässigt, tog jag mig in till stan för att utnyttja kortet. Jag tänkte mig först till medis, men det var stängt för sommaren, så jag knatade iväg till Eriksdalsbadet.

Det var öppet. Jag funderade en stund över huruvida jag skulle välja utebassängen eller innebassängen. Valet föll på ute, dels för att det var fint väder och dels för att jag fick en liten släng av nostalgi - jag har tävlat där som ung.

Eriksdalsbadet 2014-08-16

Plums! Vattnet var varmt och det var märkligt lite folk i den. Förutom jag själv - kanske 7-8 stycken. Bassängen var indelad i: "Simma runt i en avlång trebanors cirkel", "Bröstsim", "Crawl", "Snabb crawl" samt några banor för "Lek". Ryggsim och fjärilsim fick inga banor, men jag var rebell och fuskade lite i de grenarna ändå, fast bara några meter: Fjärilsim för att jag inte orkade mer, och rygg för att ... kommer till det.

Här kommer en underbarhet som jag fick vara med om idag. I vanliga fall brukar jag simma med mina vanliga glasögon på - ja fan, man vill ju se nåt! - men nu hade jag fått fina Speedo-glasögon i present på födelsedagen, så jag körde med dem, mina vanliga glasögon fick stanna i väskan. En simbassäng är förresten bara en simbassäng, och man behöver ju inte se så mycket.

Simglasögon, Speedo

Döm då om min förvåning när jag hade simmat ett par meter, och råkade se mig omkring under vattnet. Jag såg ALLT. Och med det menar jag att under vattnet såg jag bättre än jag gör med mina vanliga glasögon. Jag såg alltså hela 50 meter där under vattnet, från den ena sidan till den andra. Fantastiskt! Det måste ha blivit nån slags förstoringseffekt. Nu var jag ju utomhus och solen sken från ovan, så om dessa faktorer hade nåt med saken att göra vet jag inte. Det kommer ju visa sig nästa gång jag simmar inomhus.

Och här kommer nästa grej jag nog måste räkna som en underbarhet. Ni vet att en doft kan ta en tillbaks i tiden, en sån grej var det. Som jag skrev ovan så ryggsimmade jag lite. Jag befann mig ensam på lekbanorna. Dessa avgränsades från resten av bassängen av små flytgrejor på en sträckt lina - bollar, fyrkanter och andra former - gjorda av målad frigolit. Mitt ryggsim förde mig strykande intill denna lina.

Solen hade väl lyst på flytgrejorna hela sommaren, och solen låg på nu med. Och alger hade kanske sin påverkan också. Och kloret. Dessa faktorer tillsammans skapade en speciell doft som flytgrejorna avgav, och som sökte sig in i min näsa när jag (rätt plaskigt och oproffsigt, det måste erkännas) ryggade förbi.

När min hjärna registrerade doften var det som en strömknapp slogs på. Plötsligt var jag tillbaks i trakterna där sjuttiotal blev åttiotal, och jag var på träningsläger i varmare trakter. Det var nästan galet hur snabbt jag förflyttades. Och fast jag inte är särskilt hågad till att mysa åt gamla hågkomster slutade jag ändå simma, och hängav mig åt just detta en liten stund.

Tyvärr pajade ena knät ganska omgående (gammal bröstsimsskada skulle jag tro), så tusingen jag simmade blev med armtag, i stort sett. Det gör förvisso inte så mycket, men det ser ju ganska osnyggt ut. Fast jag var ändå inte där för att simma snyggt, utan för att röra på mig, helt enkelt.

torsdag, augusti 14, 2014

50

När jag skriver dessa rader, tar det första spadtaget på denna bloggpost, är klockan kvart i elva på kvällen, den 13:e Augusti 2014. Den som skriver är en: Kille? Njä. Grabb? Inte en chans. Man? Ja, förvisso, men det låter inte klokt på nåt vis. Man ... vadå man? Ska vi säga snubbe? Ja, det funkar, tycker jag.

Snubben som skriver detta började blogga när han var 39 år gammal. Samme snubbe sitter fortfarande och bloggar, om än inte särskilt ofta, och han är nu 49 år gammal. Men om nån timme, då glider han in i den 14:e Augusti 2014, och då är han ingen forty something längre, utan är en sån där femtioåring.

Nu har du hunnit halvvägs, har jag hört ett par gånger idag, och det är möjligt att det är så, men bara om jag blir 100. Vem blir 100? Känslan av att bli 50 är mer existentiell än jag trodde den skulle vara.

------------------------------------------------------------------------------------
Tick-Tock. Tick-Tock. Goes the Clock.
-------------------------------------------------------------------------------------

Den som skriver detta är en snubb ... nä. Men vad är jag då? Klockan har passerat midnatt, och jag är 50 år gammal. Jag har numera svårt att se mig som en snubbe. Jag vet vad jag är! Jag är en typ. En typ. Det får duga. Och nåja, tidens gång är tidens gång. Nu kom jag förresten att tänka på Pink Floyd-låten "Time". Den beskriver tidens gång rätt träffande.

And you run and you run to catch up with the sun, but it's sinking
Racing around to come up behind you again
The sun is the same in a relative way, but you're older
Shorter of breath and one day closer to death



Nä, nu tar jag mig ett glas vin och sen tar jag mig ett bad. Livet går vidare.

torsdag, augusti 07, 2014

Brandlukt

Igår, vid sextiden på eftermiddagen, inne i stan, kände jag lukten av brandrök. Lite på skoj för mig själv tänkte jag att det kanske är doften från skogsbranden. Men egentligen trodde jag ju inte det, utan lutade mot att det var nog nån bil nånstans i närheten som brann.

I morse vaknade jag (en timme för tidigt) av att det åskade och dånade och blixtrade för fult. Och regnet öste ner. Det var väl den tredje eller fjärde gången det åskade ordentligt denna sensommar. Jag sniffade ut genom fönstret och kände doften av brandrök. Än en gång, fast lite på skoj, tänkte jag att det kanske kommer sig av skogsbranden.

När jag gick mot tåget in mot jobbet muttrade jag för mig själv att fan, när det sommarregnar vill man ju inte känna lukten av brandrök, utan istället den goda, somriga doften av ozon. Och då kom jag ihåg att det var ju faktiskt så för några dagar sen också, att jag kände doften av brandrök när det åskade och öste ner.

Nu är ju jag begåvad med ett grymt luktsinne (ja det är faktiskt så), och blir ofta lurad av det - jag känner lukter från långt håll och tror att det är helt nära.  Men ändå, kunde det ha varit skogbrandslukten jag hade känt? Ja faktiskt, om man ska tro vad tidningen skriver.

Av nån anledning för det mina tankar till kometen (eller asteroiden) som utrotade dinosaurierna. Detta hände för 65 miljoner år sedan, så ingen lever kvar att berätta om händelsen, men man har i stort sett räknat ut hur det gick till (det vill säga om teorin stämmer).



Den slog ner på vår stackars planet med en hastighet av 100 000 kilometer i timmen. Ett stort stoftmoln for upp i  atmosfären. Detta moln, säkert uppblandat med röken från otaliga bränder, spred sig runt jorden och bildade ett lock som hindrade sol(stollarna höll jag på att skriva)strålarna från att nå ner till jorden, vilket ledde till att växtligheten - och i förlängningen hela kedjan av de som var beroende av den - dog ut.

Det jag kom att tänka på, i morse, var att jag ofta har svårt att föreställa mig att händelser på ett ställe kan återverka nån helt annanstans. Tittar jag på den nedre, vänstra bilden så vill jag gärna tänka: Vafan, de på andra sidan jorden skiter väl i det där. Men att känna brandrökslukt i Stockholm när det brinner i Västmanland gör att saken blir lättare att förstå.

söndag, augusti 03, 2014

Nakenbad

Fick för mig att springa en halvtimmesrunda. Jag hade sovit fram tills halv tolv så jag kände att jag behövde aktivera mig. Genom den halvslutna persiennen såg det lite halvgrått ute. Kanske hade morgonens åska (det åskade som fan mellan ca 04:30 och 06:00 i morse, vilket höll mig vaken) fräschat upp luften, gjort den friskare så att den inte längre kändes så tjock att det gick att ta i den. Nix, när jag kom ut var det jättevarmt och solen låg på.

Min persienn hade uppenbarligen lurat mig, men jag tänkte vafan, nu springer jag ändå. Och det gjorde jag. Jag valde en sträcka som bar mig längs Drevvikens kant, men på en gångstig en bit in i skogen. När halvtimmen var sprungen var jag så upphettad att jag säkert kondenserades bort i parti och minut, och det var då jag bestämde mig för att det säkert var så folktomt ute att jag nog kunde kosta på mig ett nakendopp.



Det finns en liten udde där man ibland ser folk fiska, och ibland gå med sina hundar, men för det mesta ser man ingen alls där, och det var det jag räknade med. Så jag såg mig om - ingen där - och lät kläderna falla. Vilken känsla .... att bara stå där.

Och sen gled jag ner i vattnet, naken. Vad kan det ha varit, 25 grader i vattnet? Bergis, för jag fick simma ut en liten bit för att känna nån slags kyla. Men den fanns där, och strax kände jag kroppstemperaturen sluta skena - för att ersättas med ett stort lugn samt tack vare nakenheten en stor frihetskänsla.

Jag plaskade runt lite, och så gled jag upp på den heta, istidstillplattade klippan och satte mig. Och upprepade proceduren ... en, två och tre gånger. Herregud! tänkte jag, detta är fan i sanning sommarens bästa stund. Och det var det faktiskt, nu vid närmare eftertanke.