fredag, januari 22, 2016

Villa Ängskanten

Jag har inte skrivit nåt här på länge, så jag fick för mig att jag skulle göra en uppdatering. Men finns det nåt att säga? Tja ... jag har skaffat en kolonistuga. Den är dock skruttig och måste rivas framåt vårkanten, och ersättas av en ny, Den ligger på Farstanäset, och på Instagram har jag döpt den till #VillaÄngskanten.

måndag, oktober 05, 2015

Har jag börjat samla på rakhyvlar och rakblad?

Det finns en lumpbod/second hand-butik i gamla stan. Den är proppfull med konstiga saker och därför rätt spännande att botanisera omkring i (fast den är så proppfull att man knapp får plats). Minns inte vad den heter. När jag gick förbi den igår fick jag för mig att fråga ägaren om han hade några gamla rakhyvlar och rakblad. Det hade han, dessa:


Jag köpte dom, och vips hade jag ju nu  en samling. Jag fick ju en säkerhetsrakhyvel av äldsta sonen. Så nu har jag två hyvlar. Om gårdagens köp skrev jag på facebook: "En gammal hyvel och några gamla askar rakblad köpte jag i en lumpbod/second hand- butik i Gamla Stan idag. Rakbladen ska jag spara. Rakyveln ska jag nog prova. På dess undersida står: "Matador DE LUXE" - "Precisionsrakhyvel". 60-tal?".

Jag har ju börjat samla på mig rakblad också. Här är en bild från Instagram. Om den skrev jag där: "Hittade ett rakblad på en ladu-loppis. Lyckades inte Swisha, men de bjöd.".


De fina askarna innehållande rakblad, såna askar jag ämnar hitta på loppisar, dem ska jag spara, som den på bilden ovan. Bladen jag använder skickar jag efter. Härifrån skickade jag efter dessa:


En blandad kompott. Jag har använt några av dem, och om den jag har gillat bäst skrev jag på facebook: "Nu har jag testat "Derby Extra Double Edge Razor Blades", och var så nöjd att jag instagrammade om saken. När jag nu kollar upp det på nätet visar det sig att många människor därute testar rakblad. Såklart enormt hipstrigt, men ändå kul. Just detta märke fanns det en hel del om: https://www.youtube.com/results… , och jag märker att jag inte riktigt har förstått just varför jag tyckte dessa var så bra. Det jag uppfattade som vasshet (jag skrev på insta att de var vassa) var inte det, utan det rör sig om smoothness - typ mjukhet/glibarhet. Derbybladen är inte vassa, men har en slags mjukhet som gör att man kan pressa rätt hårt på huden, och då åstadkomma en bra avhuggning. Just den kombinationen verkar passa mig bra. Hipstrigt var ordet.".


Fast det vete fasen om jag har börjat samla - på riktigt, på det där nördiga viset - för jag tenderar att glömma bort att jag samlar. Ett par samlingar i mitt liv har jag haft: Plastpåsar (på den tiden butiker, märken och skivbolag tyckte det var värt att designa snygga påsar) och klistermärken. Bägge samlingarna rann ut i sanden med tiden, och slängdes nog till slut.

Men OM det ändå blir att jag lyckas samla på mig några hyvlar, då kanske jag kan få hjälp med att identifiera deras ursprung med hjälp av denna bok:

söndag, september 20, 2015

Fräck

Att raka sig är väl det tråkigaste man kan tänka sig. Om jag hade fått en spänn varenda gång jag har önskat mig att det existerade skäggborttagningskräm så hade jag nog varit rik nu. Men - när jag fyllde år i somras fick jag en sån där klassisk rakhyvel av en av mina söner, en sån man har säkerhetsrakblad i, och eftersom det blir lite mer pyssel att raka sig med en sådan, så blir det samtidigt lite intressantare - mindre tråkigt. Och idag var jag på IKEA och köpte mig (rak)spegeln "Fräck".


Jag tyckte det var lite roligt att ha en sådan då jag just läste om nån annan som har en sån. Så här är det, att om jag måste sätta en tv-serie framför alla andra så blir det faktiskt varken "Jag, Claudius" eller "Rome", fast man kunde tro det om man känner mig, utan "Battlestar Galactica" (versionen från 2000-talet, dvs). I den serien är svärordet of choice, det man säger i var och varannan mening, "Frak".

"Battlestar Galactica" var från början en 70-talsserie, och i den ville de kunna säga "Fuck", som nog är det vanligaste amerikanska svärordet. Dock funkade inte det, eftersom serien ju var en familjeunderhållning, så de hittade liksom på att i en galaxy far, far away uti rymden där ingen kan höra dig skrika, där säger man "Frack" istället för "Fuck".

När sedan serien omskapades på 2000-talet, för en ny publik, ville man även omskapa "Frack", så man tog bort C:et och fick då "Frak". Dock, som en hyllning till det gamla ordet, en liten vinkning, har Adama, chefen för Battlestar'n, en rakspegel i sitt badrum, nämligen IKEA-spegeln "Fräck". Och nu, nu när rakningen är lite roligare igen, har även jag en sån, barnsligt nog.

onsdag, juli 22, 2015

Rakblad

Äldsta sonen köpte en några veckor för tidig födelsedagspresent till mig. En rakhyvel - en sådan man sätter ett riktigt rakblad i. Han köpte den över nätet. Väldigt fin är den. Trots att jag inte är ung (fyller 51 om en månad) är jag för ung för att vara uppvuxen med en sådan här, så det blir till att lära sig hur man gör. Jag förknippar rakblad mer med skära sig i handleden-självmord än med rakning.


Jag minns att min farsa körde med en dylik när jag var liten, men jag minns att när jag själv började raka mig (så smått möjligen i åttonde klass, typ?) så var det med en engångshyvel, som kanske hade ett blad men kanske hade två. Vi snackar skiftet mellan 70 och 80-tal här.

Så det finns ingen tradition att ösa ur för mig. Tur då att youtube finns, för där fick jag reda på hur man gör. Hyveln är ganska tung, och den tyngden, lärde jag mig, ska man utnyttja. Man ska alltså inte ta i så hårt. Fast van som jag är med billigt jox tog jag i för hårt ändå, och det är väl sånt man får lära sig av med,

En väldigt trevlig överraskning var att då jag hela tiden sköljer av hyveln i rinnande varmt vatten, fann jag mig rakandes med en väldigt varm hyvel. En skön känsla. Summa summarum: Jag är nöjd. Känslan är nog lite den som en rökare får när han slutar med cigaretter och istället börjar med pipa - man känner sig lite äldre, klokare och lugnare på nåt vis. Man går från att vara Gollum till att bli Gandalf, kan man kanske säga.

tisdag, juli 07, 2015

Kopparorm

En gångväg genom skogen. En backe. Jag, gåendes ned för den, på väg mot Ågesta. Efter mig i backen, en kopparorm (ja, ödla då). Den slingrar sig förbi mig. Den har nåt rött framtill. Nåt den ätit? Nåt som kommer ur den? Tarmar? Nåt djur? Den saktar in, märker inte att jag är där. Jag tar fram mobilen och plåtar den. Den dör.



Jag går vidare. Knallar omkring lite i Ågesta. Kollar om där finns duschar, ifall jag skulle vilja springa i löpspåren vid nåt tillfälle. Hittar inga duschar. Tänker att jag kunde ta ett dopp efter löpning, i och för sig. Sen går jag tillbaks, samma väg jag kom. Ormen ligger kvar där den dog - fast nu är huvudet borta. Vem tog det? Och kroppen, den har svartnat!



Svartnar kopparormars kroppar sådär? På bara nån timme. Skumt. Kan det ha något med deras kallblodighet att göra? Är de förresten kallblodiga? Nå, skitsamma. Men medan jag går därifrån börjar jag fundera över vilket nästa steg i dessa ormars/ödlors kroppars liv efter döden är. Jag menar, först är de kopparfärgade, sen blir de svarta ... och då ser jag nåt på marken. En sedan länge (vad nu länge är i dessa sammanhang) död sån där. Torr och platt - och vit.



Jaha, sedär.

fredag, juni 26, 2015

Sista dan innan semestern

Jag tittar ut genom fönstret. Regn och rätt grått. I det stora hela har det varit samma väder sedan februari, känns det som. Efter idag börjar min semester. Förr, för många år sedan, hade vädret känts lite knäckande. Jag tyckte sandstrand under gassande sol och till ackompanjemang av Hawaiian Tropic-doft, det var sommar det. Nu, nja, det vete fasen. Väder är väder liksom ....

fredag, mars 27, 2015

Trampolin

De har funnits där i hela mitt liv, de där klumparna av betong (eller heter det cement?) på klipporna vid vattenbrynen, vid sjöarna.



På 60-talet byggdes rodelbanor. Och dansbanor, Och trampoliner. Folk såg inte på tv, de pysslade istället. Men rodelbanorna är övervuxna ruiner nu, och dansbanorna likaså. Och jag, som i skrivande stund är hela 50, inte ens jag är gammal nog att ha fått se trampolinerna som suttit fästade på fundamenten. Jag tänker en stund på tiden som går. Sedan rör jag mig i senvinterregnet bort mot Skogås centrum. Där sitter folk på bänkar.

måndag, mars 02, 2015

Stekos

Klädd i skjorta, slipover och med lätt rufs i håret efter långpromenaden ställer jag mig och hackar lök. Rätt mycket. Sedan, med rinnande ögon, steker jag löken. Efter det blandar jag resten av köttbulle-ingredienserna ihop med varandra. Jag hade visst slut på ströbröd, men enligt uppgift funkar havregryn också bra. Lite öl får hänga med i smeten.

Sedan rullar jag köttbullarna, de blir många. Jag steker dem i smör. Det osar som fasen, men köttbullarna blir bra. Röken och oset letar sig ut i lägenheten, så jag stänger in mig i köket. Och där står jag och steker, i ett os av ... os. Jag kunde ju ha öppnat balkongdörren, men det är skönt därinne, varmt och skönt.

Jag lyssnar på en podcast och jag klunkar lite av det återstående ölet. Har det mysigt. Efter ganska lång tid är jag slutligen klar. Köttbullarna blev bra. Dock är jag ordentligt inpyrd i stekos, så jag slänger skjortan i tvätten och tar mig ett bad. Vis av andra gångers inpyranden vet jag att man ska byta kläder och tvätta sig ren, för annars drar man med sig sitt köksäventyr till jobbet dan därpå.

Dan efter - idag. Det är tre plusgrader ute, men alldeles för tidigt för att ropa hej. Vintern kan komma tillbaks. Så i mina varma vinterkläder springer jag mot tåget. Är lätt sen, men en spurt längs perrongen gör att jag precis hinner med. Och sedär, min favoritplats är ledig. Jag sjunker ned i sätet och pustar ut. Jag är ganska uppvärmd så jag öppnar jackan. Tar fram mobilen och trixar lite med den, alltmedan jag svalnar så smått.

Efter ett tag sprids en ganska stekosig köttbulledoft omkring mig. Det luktar förvisso lite gott, men ack ändå så dagen därpå:igt. Jag suckar och påminner mig om att nästa gång jag slänger skjortan i tvätten, glöm då för all del inte att låta slipovern följa med.

torsdag, februari 05, 2015

Svangott

En promenad på lunchrasten. På håll såg jag ett gäng kråkor. De verkade hoppa upp och ner i en snöhög, åtminstone såg det ut så. Jag gick närmare och kråkorna flög skrämda iväg. Trots att de är rätt stora och respektingivande är de ganska lättskrämda. Det var ingen snöhög, såg jag nu, det var en svan.



Fast antagligen inte så länge till, kan man tänka sig, för att döma av deras glupska hackande kommer nog bara en hög fjädrar att återstå inom kort.



Jag gick närmare sjön. Inte ut på den, för isen bär nog inte, men fram till strandkanten. En bit ut låg en annan svan, död. Kroppen låg ovanpå isen, halsen under. Den hade kråkorna inte satt näbbarna i, åtminstone inte ännu. Jag fotade den inte, synen var alldeles för sorglig och bedrövlig. Men så här är det, om vintern.