Av alla dagar på året så måste det naturligtvis vara på nyårsaftons morgon som jag vaknar av att jag mår illa. En klump i magen. Dottern ropar strax därpå: -Pappa! Jag mår illa. Jag måste nog spy.Nämen vad kul! Jag som hade köpt en flaska Martini - vad kul att dricka den illamående ... Men man vet aldrig - klockan är bara halvägs på dagen och det är ju möjligt att jag återhämtar mig, blir bra igen.
Men visst är det typiskt. Det kanske är något vi har ätit. Vi satt i går kväll, dottern och jag, i soffan som vi hade placerat framför datorn, och åt småjox - pepparkakor, mackor och sill och sånt och tittade på en rysare. Det är ju möjligt att tröttheten, i samband med ätande klockan tre på natten har skapat illamåendet.
Men färdiggnällt nu. Det finns de som har det värre - till och med tusen gånger värre. Till dem hör min läsarskara, som trots allt detta gnäll som ständigt strömmar ur mina pekfingrar och ut på bloggen dagarna i ända ändå läser det. Och kommenterar. Jag blir jätteglad för alla kommentarer, och om jag ska nyårslöfta något så får det väl bli att jag ska försöka kommentera jag med. Men vet detta - jag läser era bloggar.
Jag läser dem för att jag gillar dem. Om jag inte gjorde det skulle jag inte läsa. Men jag är som sagt dålig på att kommentera. Allt som skrivs behöver ju inte kommenteras, men ett uppmuntrande tillrop, så att det märks att nån läser, det behöver vi alla.
Så gott nytt år. Och här har vi i serieform sagan om den största nyårsraketen av dem alla.
(Hittat här)
