Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Kollar man runt i min blogg märker man snart att jag alltid är så sugen på grejer som kan konvertera videos mellan olika format. Varför det är så är jag inte riktigt på det klara med själv, eftersom jag inte konverterar speciellt mycket film. Knappt inget faktiskt. Men nu är det så.
Den här är inte en online-grej, utan man laddar ner den. Det funkar också, även om jag gillar online-grejer bättre. Nå, lyssna här:
Convert nearly any video format to nearly any other video format with the aptly named Any Video Converter. (Windows only) (lifehacker)
Klart jag blev sugen. Klart jag laddar ner den (sidan är överbelastad i skrivande stund). --- Andra bloggar om: video, filformat
Windows Movie Maker är mitt weapon of choice när det handlar om att skapa och hantera videos. Det är ju ett rätt simpelt program, och många tycker nog att det är alldeles för tarvligt. Men jag gillar enkelheten. Tyvärr finns det inte mycket att läsa på nätet. Det finns i och för sig, men jag har aldrig hittat nåt som passar mig. Nåväl, går man in på Jake Ludington's MediaBlab och söker på just "Windows Movie Maker", så hittar man en del användbart. --- Andra bloggar om: Windows Movie Maker, video
Varför blir man FN soldat? Jo för krigarlivets skull! Det vore ärligare att söka till främlingslegionen men där kalkyleras det öppet att man dör på riktigt och några droger är det inte tal om, inte kul alltså.....
Ovanstående är en kommentar till Expressens artikel om att "FN-soldater våldtar barn". Faktiskt, utan att egentligen ha något på fötterna, så känns det som om det ligger en sanning i det där.
Jag har genom åren kommit i kontakt med ett antal personer som har tjänstgjort som FN-soldater, och flertalet av dem har varit riktiga stridspittar. Det där om att man hjälper utsatta i andra länder har mest varit en fasad. Det är mitt intryck i alla fall. Såklart finns det seriösa typer, men bland dem jag har träffat har det varit ett fåtal.
Det verkar, enligt min erfarenhet, vara samma sorts människor som söker polisyrket, i stort sett; mjuka på utsidan men hårda på insidan (utom när de har befunnit sig i sällskap med likasinnade - då har de varit "hårda" rakt igenom). Men man ska inte generalisera som jag gör. Det stora flertalet är säkert bra människor - bara att just jag inte har träffat dem.
Det finns en annan utlandsgrej också: Nordic Battlegroup. Det är det som i folkmun kallas "EU:s insatsstyrka". Tittar man inuti sidorna på information om gruppen så ser det ganska gulligt ut, men kollar man in bannern, den som ska dra intresserade dit, så liknar den mest en cool filmaffisch.
Vilken font har de använt där? frågar man sig ibland. Nu hittade jag hos Martin Klasch ett bra hjälpmedel: WhatTheFont?! Jag provade nyss med nån logotyp jag hittade på nätet, och jag fick faktiskt känslan av att WhatTheFont?! kan vara riktigt användbart. --- Andra bloggar om: fonter, typsnitt
Det som förut var "Johans blogg-blogg" heter nu Johan Larssons blogg och finns inbakad i Knuff. Det är dock samma gamla blogg-blogg-länk inne på Nyligen som gäller fortfarande. --- Andra bloggar om: bloggare
När jag ser Christer Fuglesang glatt titta upp ur kragen på sin rymddräkt, tycker jag att det ser ut som den där grejen på grönan där man slår med hammare på trädlarver (kanske det är) eller små stockar som ploppar upp.
Häromdagen låg jag på en madrass på golvet framför tv:n hos kompisar. Deras yngsta klängde omkring över mig och kuddarna, och det var rätt mysigt att ligga där och glo. Vi tittade på Anki och Pytte (det var inte jag som bestämde program). Det är egentligen ganska galet det där Anki och Pytte. En buktalande kvinna och en låtsasanka.
Sen tänkte jag väl inte mer på det, förrän jag såg att en bloggares pappa är Anki och Pytte-diggare. Då kom tankarna tillbaks: Vem är den där Pytte egentligen? I och för sig är det ganska naturligt att ankan heter Anki. Men hon som håller i den och gör dens pipiga röst - hon heter Pytte. Pytte låter också som ett kramdjursnamn. Men nu är det så.
Jag bestämde mig för att kolla upp det där. Jo, Pytte verkar faktiskt heta Pytte, och Ravn i efternamn. På så vis. Undras om man kan hitta några bilder då? Så jag Googlade ... och fick den här skumma träffen:
Måste vara nåt fel, tänkte jag. Så jag gick in på detta "24shopping". På så vis hände det sig som så att jag porrsurfade på jobbet. Om någon chef över mig läser detta: Det var inte meningen. --- Andra bloggar om: anki och pytte, barnprogram
Jag hade fint besök på jobbet nyss. Det var Håkan som kikade förbi. Dottern var också med (ordföråd = titut). Vill man smöra in sig hos honom på bloggölen (kom dit) på fredag, ska man lära sig alla strippar i hans serieblogg Gravallvar utantill.
Ofta när jag läser Mitt Aktuellt blir jag sugen på att skriva ett manus. Ni vet, man sitter ju ändå framför filmer och tänker: "Fan vilken dålig idé! Varför gör de inte si och så?" Dessutom går man ju omkring och tänker: "Varför görs det inga såna filmer i Sverige?" Och så vidare - man är missnöjd med situationen, men man gör inget åt den.
Min kompis Paola existerar - förutom att vara min kompis - i filmvärlden och i filmkretsar, och med henne har jag gjort några småfilmer. De finns inspelade på DAT-band (tror jag det heter) och finns inte i min dator. Men det skulle vara kul om de gjorde det, för då skulle jag visa upp dem.
En gång gjorde vi ett litet projekt i min förra lägenhet.Jag, Paola och fyra ungar skulle alla göra varsin skräckfilm. Filmerna fick inte vara längre än några minuter. De blev bra - läskiga. Paolas handlade om kroppsligt förfall - urtappade tänder, ögon och sånt. Min film gick ut på att - ja, här har vi ett synopsis till den:
Någon (Johnny) vaknar mitt i natten. Han har hört ett ljud. Eller har han det? Han är osäker. Stämningen i lägenheten är dov och mörk. Johnnys ansikte speglar en slags olustkänsla - som även ackompanjeras av mörkret, kameravinkeln och en obehaglig filmmusik.
Han går mot hallen. Var det där ljudet kom ifrån? Var det ens ett ljud han vaknade av, eller var det något annat? Han rycker till: Jo, något hördes i hallen igen. Han går dit med smygande, tunga steg. Rädsla finns i luften.
Det är tomt i hallen. Tomt och mörkt. Men ögonen vänjer sig vid mörkret, och han tänder inte. Hans blick dras mot dörrhandtaget. Han stiger närmare. Plötsligt rycker någon i det från utsidan. Rycker och rycker - snabbt och frenetiskt. Han stirrar på det, chockad och rädd.
Det är som om han vore frusen till is. Han stirrar. Nu slutar ryckandet. Efter en stund tar han mod till sig och kikar ut genom nyckelhålet. Tomt, ingen där. Han backar bort från dörren. Slappnar av lite. Han står där ännu en stund, och sen bestämmer han sig för att vända tillbaks till sängen.
Han vänder sig om. Framför honom står någon. Någon med ett blekt ansikte, och ett onaturligt litet huvud. Filmmusiken har nu stegrats till en skärande, onaturligt ljudbild. Den som står framför (Johnny) glider fram (som Morran) mot honom. Fångar honom. Slut.
Ja, ni ser, jag är nog bättre som receptionist på Berwaldhallen, än jag är som manusförfattare. Men faktiskt, filmen blev - tro det eller ej - ganska läskig. --- Andra bloggar om: film, manus
Just nu jagas Juha Valjakkala för fullt. Eller? Det står i tidningarna att man jagar Juha Valjakkala, och det syftas på att man jagar Åmselemördaren, men Åmselemördaren heter inte Juha Valjakkala - han heter Nikita Fouganthine. Han hette Juha Valjakkala förut, men han har bytt. Varför skriver tidningarna att han heter Juha då?
Det är klart att jag förstår varför de använder Juha. Det var ju med det namnet han blev känd. Ändå är det lite störande. Jag undrar förresten om det inte, förutom att man vill komma med ett känt namn, också handlar om att man vill missunna denne Juha/Nikita ett identitetsbyte. Att han liksom inte har rätt i, tidningarnas och folks ögon, att slänga av sig sitt gamla förflutna.
Det har han naturligtvis inte, men ändå känns det konstigt att de kallar en person för ett namn han inte har. Okej om de kallade honom för ett öknamn, typ "mördarn" eller nåt, men som det är nu är det ju som att kalla "fru Svennson" för "fru Nilsson" bara för att det var hennes flicknamn. --- Andra bloggar om: Juha Valjakkala, namn
Nu drar det kallt genom receptionsluckan. Sånt kan göra en stel i nacken. Ungefär trettio graders vinkel åt höger framför mig finns datorn. Den stela nacken står knixad i ständigt trettiogradigt högerläge. Snett bakom mig åt vänster finns tv:n. Mot den vrider jag huvudet ibland, i alla fall på morgonen, innan det har kommit några besökare. Eftersom jag vill ge intryck av arbetsvilja och plikttrogenhet har jag kroppen riktad framåt mot receptionsluckan. Det är bara nacken som vrider sig. Det knakar ibland.
Tre och ett halvt år i detta läge har satt sina spår, och på sista tiden har det blivit lite värre. Den ständiga nackstelheten har börjat ge huvudvärk. En ständig lite molande huvudvärk. Man vänjer sig, men tankarna har ändå börjat röra sig i riktning mot massage; man kanske borde gå på en massage, en riktig. Okej, jag kan ju be min omgivning att de masserar mig, men tänk om man skulle gå på en riktig.
Fast det vete fan. Jag läste en blogg nyss, en kille som gick på en riktig massage - en riktig thaimassage. Jag vet inte om texten lockade till massage, eller om den avskräckte. Men det är kul läsning.
Det är nu massösen bestämmer sig för att pekpeta på min snorre genom kalsongtyget två gånger och säga "no massage"...
På grund av språkförbistringen är det faktiskt HELT OMÖJLIGT för mig att avgöra om detta är ett påstående eller en fråga. Det är ju trots allt en ganska stor skillnad på "No massage!" och "No massage?"
Det är ju bloggöl på fredag (kom dit vettja), och Coola morsan filosoferar om hur det brukar vara. [Jag har klippt/ändrat lite i hennes text, för konstens skull]
Man börjar med en bloggöl, med bikini under knytblusen. Äter en bit, och rymmer med någon eller några av de jobbiga herrarna som har hunnit spåra ur.
Jag släckte lampan, rättade till kudden och slöt ögonen. Jag låg där i mörkret och hörde suset från fönsterspringan. Jag öppnade ögonen igen. Mörkret var lika mörkt, och nattsuset detsamma. Men något var fel - klockan stod på fem noll noll.
Jag gick upp. Det högg till under högra skulderbladet, alldeles som det hade gjort innan jag släckte lampan. Cancer, lunginflamation, sträckning? Jag sträckte på mig och gick fram till fönstret. Det var fortfarande natt. Men var det ändå morgon?
Hur kan en natt passera på ett ögonblick? Jag gjorde mackor och saft. Det var morgon, det förstod jag nu. När jag gick mot tåget tänkte jag att jag egentligen hade förtjänat en längre natt, men på något vis blivit missunnad den. --- Andra bloggar om: nätter
Jag har en extern hårddisk. Därinne har jag en mapp med en packe .rar-filer som jag försöker öppna upp och lägga i en annan mapp. Då får jag felmeddelandet:
Varför då? Fan, jag har ju 120 gigabyte kvar på hårddisken. De måste syfta på nåt annat. Vad? --- Andra bloggar om: datorer, problem
Jag blev alldeles nyligen medveten om, att sedan jag har börjat läsa bloggar genom Google Reader i allt större omfattning, så har andelen kommentarer jag gör hos bloggar jag läser, minskat i nästan samma omfattning. Inte bra - kommentarerna är oljan i bloggmaskineriet.
Och jag blir rädd också; när jag läser mina favoritbloggar och ser att det är tunnsått med kommentarer där, då blir jag rädd att denne bloggare ska tröttna. Vissa bloggare får inte tröttna! Så jag uppmanar (mig själv också): Kommentera hos dina favoriter. --- Andra bloggar om: favoritbloggar, kommenterer Pingat till Intressant.se
Varför man vill finnas på Bloggtoppen är en filosofisk fråga, vars svar säkert mynnar ut i nån slags tanke om fåfänga och sånt. Så det kan vi lämna därhän. I vilket fall så finns jag där, och häromsistens tog jag bort mig själv från avdelningen Kultur, och lade mig i Allmänt. Jag gjorde det av den enkla anledningen att det jag skriver passar så mycket bättre på Allmänt.
Men de flesta på Bloggtoppen tycks inte fundera i dem banorna. Många - ja säkert de flesta - ligger i fel fack. Till exempel så liggerEmmaria - en ren (i mina ögon) modeblogg - högst upp på Allmänt. Vad gör den där?
Det finns faktiskt en kategori som heter Mode. Där borde hon ligga. Men det är klart - lägger hon sig där så hamnar hon längre ner på listan, och det är ju inte lika kul.
Jag tittar runt på Bloggtoppen. Tendensen finns där - att konkurensen mellan modebloggarna är så stor, att de sprider ut sig för att synas.
Jag kallar det för Brasiliensyndromet. Förut hade jag en fotoblogg på ett fotobloggställe. Där delade man in sig efter land. Det hela var som en slags community, och brasilianarna var totalt dominerande. De var enormt många - de drunknade i sin egen mängd. Då började brasilianarna registrera sig som andra nationaliteter. De låtsades vara svenskar och alla möjliga.
Svenskarna var inte så många när jag höll till där, så när det kom någon ny svensk blev jag glad och gjorde ett besök ... bara för att hitta - en brasilianare. Till slut blev jag så sur att jag slutade använda stället.
Bloggtoppen borde styra upp det där. Till exempel kan man börja med:
Ronny´s heta hörn (Min blogg om min familjs liv och levenden.... Skriver ohämmat om vad som sker i vår familj och runt om oss!)
Den ligger i Allmänt, men borde ligga i Personligt. Jag kan förstå att det är svårt att facka in sig rätt, och Ronny kanske tycker att han skriver om allmänna saker. Ja, då får han väl ligga i Allmänt då. Det är egentligen inte såna som han jag hänger upp mig på, utan modebloggarna. --- Andra bloggar om: modebloggar, bloggtoppen Pingat till Intressant.se
Nu för tiden (eller säger man nuförtiden?) kör jag bara med Google Reader. Hur smockfull min gamla Bloglines är vågar jag inte ens tänka på, jag har inte varit där på evigheter.
För den som inte vet, så är Google Reader och Bloglines ett par exempel på RSS-läsare. En hel del hemsidor, och i stort sett alla bloggar bjuder på en möjlighet att man kan prenumerera på det senast skrivna, genom att det finns en slags prenumerations-adress. Den adressen kan man klistra in i en slags läsare (de två här ovan är bara två i mängden), och på så vis hålla sig uppdaterad. Varför skriver han det där? frågar sig väl de flesta som läser det här. Men faktiskt är det ju så att alla faktiskt inte vet.
Nåväl. Det jag ville ha sagt är att för mig har möjligheten att prenumerera på flöden inneburit att jag nästan helt har slutat med att bokmärka sidor. Det är klart - några måste ju bokmärkas. Men de är så få att jag nästan kan hålla deras adresser i minnet.
En annan sak som är lite intressant, är att sedan jag började prenumerera på flöden, har jag börjat följa sidor (bloggar) som jag normalt inte skulle ha följt. Oftast har det handlat om att jag har råkat börja prenumerera - oftast för att just den bloggen har skrivit något intressant. Sedan har det visat sig att den bloggens röda tråd (i den mån det finns någon) inte alls faller mig på läppen. Ja sen har jag bara fortsatt att följa den ändå. Jag vet inte varför. Här är ett exempel på en prenumeration jag har, utan att veta varför:
Vad ABBA gjorde när det begav sig har och hade jag inget intresse av. Och vad ABBORNA gör i dagsläget intresserar mig heller inte. Ändå finns den där. Konstigt. --- Andra bloggar om: rss, flöden
Den första är rätt inne på tv-serier, och den andra länkar mer till porr och hip-hop. Som bekant måste man betala för sig om man vill ladda ner flera saker efter varandra på ställen typ RapidShare. Gratistankare måste vänta lång tid emellan. Åtminstone har jag för mig att det är så. --- Andra bloggar om: rapidshare, fildelning, nedladdning
Jag har inte tänkt på det förut direkt, det har liksom alltid varit så. Och det är absolut inte bara Expressen det handlar om, utan den andra med. Och de där gratistidningarna man får på morgonen också, de är likadana: Skryter om hur många läsare de har.
När man tänker efter så luktar det ganska illa. Okej, det är väl kul när det går bra, men tänk om alla höll på så. Tänk om alla bloggare skröt om hur många läsare de har.
Dessutom - har de alltid räknat i unika besökare, som hemsidor och bloggar gör? --- Andra bloggar om: upplagor, besökare, skryt
Vaknade klockan tolv (på dagen) efter en natt fylld av drömmar. På slutet var det en sån där dröm där jag på något sätt visste att det var en dröm, och att jag kunde påverka vad som skulle hända. Tyvärr handlade drömmen om att jag skulle stoppa en kudde, och valet jag kunde göra var om jag skulle stoppa den med ludd eller med nån slags färdig innerkudde.
Antagligen kom drömmen av att jag var iväg till morsan igår. Vi gjorde en bytesaffär. Jag fixade bort pop-ups från hennes dator, och hon skulle sätta muddar på min jacka. Ärmarna var för korta, men det visade sig att det inte behövdes muddar, utan det räckte med en liten förlängning. Sånt kan tydligen tränga in i drömvärlden.
Jag vaknade som sagt. Klev upp och gjorde några mackor. Sedan satte jag mig vid datorn. Lite håglöst mashade jag upp en gammal filmaffisch.
Sedan ringde Paola: "Du kan väl komma över och fika! Det är så fint väder, och du kan behöva komma ut." Jo, det var en bra idé, tänkte jag. Jag lade på luren. Då sade dottern: "Åk inte ännu, jag måste ta en sväng till Farsta först. Jag lånar ditt åk-kort." Jaha, tänkte jag, då sätter jag mig väl och bloggar lite. --- Andra bloggar om: dagbok
Egentligen har jag inga kommentarsregler. Det är klart att jag skulle kunna säga att kommentarerna ska vara relevanta och ska spegla det jag har skrivit i bloggposten. Men varför då? Vad som är en relevant kommentar från den ena, är ju totalt knasigt för den andra. Och faktum är att ofta är långa, till synes irrelevanta, kommentarer hos mig bättre än själva posten. Det är klart att de ska få finnas. Faktum är att jag ser kommentarerna som en del av posten, de är en viktig påbyggnad.
Jag skrev nåt om Sverigedemokraterna häromdagen, och då fick jag några "Heja Sverigedemokraterna!" i kommentarerna. Antagligen trodde dessa kommenterare att de gjorde nåt bra som kommenterade. Det gjorde de också, eftersom deras kommentarer kompletterade filmen i posten. Filmen i sig var ju väldigt töntig, och genom att kommentera hyllningar i samma anda som filmen, blev kommentarerna också lite löjliga. Detta var antagligen inte vad kommenterarna hade tänkt.
Därför är det lite onödigt att hylla olika partier i kommentarer. Det blir antingen bara ett medhåll till det som har skrivits, vilken kan vara lite tråkigt, eller också slår det tillbaks mot den som kommenterar, som i fallet ovan.
Jag röstade på Miljöpartiet. Du röstade på Sverigedemokraterna. I en sosses ögon är antagligen vi båda väldigt världsfrånvända. Sverigedemokraterna är ett ganska litet parti som knappt får något utrymme i media. Om jag vore sverigedemokrat skulle jag därför hellre utveckla mina tankar i en egen blogg, än att kommentera på stationsvakt. Det faller liksom lite i fel jord. Eftersom jag ofta skriver (eller försöker skriva) lite ironiskt och raljerande, blir det lätt att din kommentar uppfattas som löjlig.
Fast jag tycker helt olika mot många andra, skulle jag säkert hur lätt som helst bli bortsnackad av både sverigedemokrater och moderater och vilka som helst, om jag satt öga mot öga mot dem. Vissa har en förmåga att argumentera och låta övertygande. Inte jag. Min förbannelse är att jag har så lätt att se från den andres synvinkel också. Därför är det lättare att blogga. På en blogg kan jag skriva ungefär vad jag tycker.
För det mesta vet jag inte vad jag tycker. Jag vrider och vänder på saker, och bloggandet hjälper mig att formulera mina tankar. Det kan tyckas konstigt att vilja göra det för öppen ridå, jag vet, men nu är det ju så bloggandet funkar. Det är lite kul helt enkelt. Däremot skulle jag aldrig försöka övertyga någon annan om vad den ska tycka.
Att sätta igång politiska diskussioner i en bloggs kommentarer är onödigt. Forum på nätet kan vem som helst skapa, och såna är liksom lite mer skapade för sånt, än bloggkommentarer. Det blir bara jobbigt. Och åtminstone min blogg går vidare hela tiden. Jag har ingen röd tråd. Därför blir ämnen inaktuella, åtminstone för mig. Den politiska diskussionens natur är att pågå och pågå - därför är kommentarerna på stationsvakt fel forum för sånt.
Summa: I och för sig får man tycka om politik i mina kommentarer, men det är som sagt lite fel forum för sånt. Skapa hellre en egen blogg, eller delta i ett diskussionsforum. --- Andra bloggar om: kommentarer, kommentarsregler, politik Pingat till Intressant.se
Det är så nytt och fräscht med video på webben. Skriven text är blahablaha, och vanligt radioprat är blähäblähä. Nej, rörlig bild ska det var! --- Andra bloggar om: video
Hittade den på YouTube. Det är en film som vill informera om att Sverigedemokraterna har riksårsmöte (24-26 mars 2006). Troligen är det inte Sverigedemokraterna som ligger bakom den, det verkar snarare vara nån slags fan-film, en hyllning liksom. Oklart till vad. Min reaktion var att jag utstötte samma "okeeeej?" som tonårstjejer gör när de vill låta både skeptiska och hånfulla.
Jag hade svårt att sova inatt. Det blev väl två timmars sömn till slut. Grejen var att det kändes som om allt blod i kroppen åkte upp till till huvudet - och stannade där. Detta skumma syndrom blev lite läskigt efter ett tag. Jag blev rädd att det skulle bli övertryck i skallen, och att jag skulle få nån slags infarkt i hjärnan eller nåt. Till slut måste jag ha somnat av utmattning.
Igår köpte jag en rätt snygg vinterjacka på myrorna. Min dotter praoar där, men jag glömde att be om rabatt. Typiskt, men jackan var ändå värd sina 160 spänn - trots att luvan fattades, och trots att ärmarna är för korta. Detta med ärmarna ska jag råda bot på imorgon. Jag åker hem till morsan och gör en bytesaffär. Hon fixar dit muddar till jackan, och jag fixar bort det som gör att det hela tiden kommer upp pop-ups i hennes dator. --- Andra bloggar om: dagar, nätter, blod, jackor
Det snygga (stockholms snyggaste?) stadsbiblioteket ska byggas om, läser jag i Metro (pdf, sid 21). En arkitekttävling har utlysts, och man kan gå till bangårdsposten på klarabergsviadukten och titta på förslagen (#).
Okej, att stadsbiblioteket börjar bli för litet är väl en sak, och att det måste "blåsas upp" är väl helt okej, men att använda en luftmadrasspump ... hur okej är det?
Alla de som "röstade fel" vill nu ha tillbaks det gamla, läser jag. Men det får de inte, inte förrän om fyra år. Så kan det vara. Men faktiskt, kom jag att tänka på, så borde man få ångra sig. Till exempel så har man ju en provperiod när man börjar ett nytt jobb. Det är ju inte säkert att det funkar, och då ska ju arbetsgivaren kunna peta vederbörande. Det är väl okej, bara inte för lång tid. Tre månader känns lagom, tycker jag. Och när man köper något så får man lämna tillbaks det, om det visar sig att det inte var vad som utlovades. Så borde det vara med regeringar också. Några månader kunde de få på sig, och sen ett nytt val.
Men en annan sak jag har tänkt på är hur sossarna, som säkert myser över siffrorna nu, tänker göra när (och om) de väl kommer tillbaks:
Kommer de att återställa skattenivåerna? Ändra tillbaks förmögenhetsskatten? Ta bort "pigorna" (om det blir såna avdrag)? Sätta tillbaks a-kassesubventionen (eller vad det nu är)? Återta alla utsålda företag till staten och lägenheterna till kommunerna?
Skulle inte tro det va. (Undras om det hörs hur dålig koll på politik jag har?) --- Andra bloggar om: politik
Det går ett program på tv3 som heter Lyxfällan. Där hjälper de spåniga typer som köper och köper och köper och köper - på avbetalning - fast de redan har skulder, att rensa i skuldträsket. Eller spåniga förresten, jag antar att det är synd om dem.
Nåväl, i programmet gick de runt med en bild på killen till olika affärer, och sade till dem att sätta upp bilden vid kassan eller på anslagstavlan. Sedan var det slut på köpandet. Mitt roliga bus går ut på att man tillverkar en sån lapp, men med namn och bild på en skötsam kompis, och delar ut i affärer, och förklarar att den killen har ett köpberoende. Sedan får han inte köpa mer. Roligt. --- Andra bloggar om: bus
"Att få bevaka något som ingen annan bevakar" ... Okeeeej ... Men jag tror att herr Sakari glömmer en sak där, nämligen alla bloggar som har bevakat, tipsat om och visat upp videos från till exempel YouTube ända från start. Visserligen har de inte fått betalt för det, och det är ju lite suspekt kan man tänka, men ändå. --- Andra bloggar om: video, youtube, metro Pingat till Intressant.se
Det är ju typiskt. När man för en gångs skull har en ledig dag så här i slutet på veckan, och har tänkt softa omkring i hemmet, slappa och njuta - då stängs strömmen av. Inget internet, ingen spis, inte ens varmvatten. Visserligen hade de varnat för det här. En lapp i porten sade klart och tydligt vad som skulle hända. Men vem läser sånt? Men nu kom uppkopplingen i alla fall tillbaks, så jag skyndar mig att skriva.
Nåväl, rubriken då: Pulp och Propaganda. Så här skulle det kunna se ut om man blandar gammalt kiosksnusk med gamla propagandabilder (från Kina eller Korea, jag vet inte riktigt).
Jag önskar att jag hade kameran med mig, för jag skulle visa hur det ser ut. Jag sitter i drivor av konfetti. Det är nämligen så att jag häromdagen fick för mig att tejpa fast en skalpell på min blyertspenna. Jag har lekt med den mest hela tiden, och några droppar fingertoppsblod har väl spillts sedan dess.
Idag har jag tydligen (tydligen, för det verkar ha skett omedvetet) gått lös på kollegieblocket, ett note-it-block i olika färger och ett par andra blyertspennor. Innan jag visste ordet började drivorna framträda. Tydligen har jag fungerat som en slags dokumentförstörare, en sån där papperstugg. --- Andra bloggar om: papper
Ämen skärpning för fan! Nu har jag suttit och skrivit tre helt olika poster på raken, och efter ungefär en decimeter text har jag deletat dem åt hevete, alla tre. Posterna har handlat om tre skilda ämnen, så det har inte handlat om vilken utgångspunkt jag ska välja eller nåt sånt, utan bara om att jag har tyckt det jag har skrivit har varit skit.
Håller jag på att bli självkritisk? Hoppas inte det. Hellre tio blahablahä-poster, än en kissnödig. Om man börjar tänka så blir bloggandet trist som verkligheten. Verkligheten består alldeles för mycket av kissnödighet och brist på spontanitet.
Det är ett råd till den som läser det här - men främst ett råd till mig själv: Hellre dåligt, felstavat, felsyftat och osammhanhängande - men med fantasi, än fint och trist. Alltså, släng inga poster. --- Andra bloggar om: bloggande, fantasi, självkritik
När man ser svaret på en rebus brukar man ibland utbrista: "Nämen ... Vaddå? ... Inte är väl ... Jaha ... Jamen det stämmer ju väl int ... Jaja, okej". Nåt i den stilen. Det här är en sån rebus. Och om man är otålig av sig kan man se svaret här. --- Andra bloggar om: rebus
Bilar Silver ... Vit ... Svart ... Svart ... Silvergrå ... Vit ... Svart ... Vit ... Vit ... Svart ... Gul ...
Människor -Kille (typ 28) med beige jacka och grön mössa (försökte se lite gubbcool ut, Raymond & Maria-typen liksom). -Tjej (typ 40) med blå jacka, jeans och röd ryggsäck. Haltade lite såg det ut som.
Djur Liten brungrå fågel (okänd sort).
Jag tittade ut genom fönstret, och ovanstående objekt passerade förbi under loppet av en minut. Inget/ingen av dem lämnade några bestående intryck. --- Andra bloggar om: bilar, människor, djur
Jag gjorde en av de sökningar man kan göra inne på flickr, sökte ordet stationsvakt. De hittade inget, men gav ett förslag.
Vad tusan är en situationist? Ordet lät vagt bekant. Medan jag knappade in adressen till Wikipedia för att se vad en situationist är för något, försökte jag komma på själv vad det var. Jag gissade att en situationist är någon som "fångar ögonblicket", "finner sig snabbt tillrätta". Nåt i den stilen. Jag hade fel.
Situationisterna var en politisk/konstnärlig sammanslutning som verkade i flera länder kring mitten av 1900-talet. Situationisterna stod för en radikal frihetlig vänsterorienterad kritik av samhället. På många sätt var SI (”Situationistiska internationalen” ) en uppdaterad marxism. Mycket grundade sig i tanken på att kapitalet fått fullkomlig dominans och därigenom skapat total varufetischism vilket resulterar i ett skådespelssamhälle där människan bara är en passiv åskådare utan möjlighet till att ingripa.
När jag läser artikeln märker jag att de där situationisterna verkar ha haft lite inflytande. Inte så lite förresten. Åtminstone verkar de ha varit en influens till 60-talets vänstervåg. Och den artikeln ingår också i Wikipedias serie om Socialism. Mycket läsning om både sköna idéer och tokiga, men situationisterna verkar ha tillhört de knasigare, men samtidigt mer fängslande.
Well. En liten rebus på det här då. Jag skriver svaret i kommentarerna till den här posten.
Nu kommer den riktiga Linda - och hon har inga hämningar.
Ja vad säger man? Det är ju jättespännande. Linda Rosing har ju alltid framstått som en v ä l d i g t hämmad person. --- Andra bloggar om: linda rosing, kändisar
Fältet jag skriver i när jag bloggar är tomt (fast inte längre). Tomma, vita fält innehåller ändå en text. En osynlig text som säger: Fyll mig! Jag kan sällan låta bli att lyda.
Det var likadant i skolan när man hade teckning (den heter bild nu). Vi fick ett vitt papper framför oss, och innan lärarinnan hann tala om vad vi skulle göra, hade jag redan hörsammat papprets budskap.
På jobbet, där jag sitter nu, har jag ett kollegieblock framför mig. Detta block är bara ett i raden av jobb-block jag har haft. Meningen är att jag ska skriva ner saker, sånt som har med jobbet att göra. Men om jag lägger ihop alla dessa block till ett enda, och trollade fram alla jobbrelaterade orden jag har skrivit, så skulle dessa ord bara fylla ett par tre sidor. Resten är klotter. Det verkar som om de tomma ytornas röst är mer betvingande än min arbetsgivares röst.
Kan det vara så att den tomma ytans röst är samma som ens inre röst? Ni vet, den där rösten som ska tala om vad som är rätt och fel i olika situationer. Jag tror ändå inte att det är samma röst, för när jag hamnar i en "tom situation" - en sysslolöshet - då säger den inte "fyll". Den säger tvärtom, att jag ska smälta ihop med sysslolösheten.
På tal om inre röster. Man hör ju ibland om att schizofrena människor hör röster. Betvingande röster som säger vad de ska göra, och som förresten oftast verkar vara ganska elaka. Tänk om en sån människa skulle sätta sig framför ett tomt bloggfält, och skriva ner allt vad rösten säger. Tänk vilken intressant blogg detta skulle vara. Dessutom är det säkert inte omöjligt att det skulle vara bra terapi. --- Andra bloggar om: tomhet, ytor, röster
Jag läste nyss i pappers-Aftonbladet, att Linda Rosing ändrar sig - för miljonte gången. Nu ska hon vika ut sig - igen. Inget fel i det, hon har väl rätt att flippra fram och tillbaks lika mycket som vi andra. Men det som verkligen är patetiskt med henne är detta med Unika Partiet (länken funkar nog inte länge till).
Linda avslöjar nu: "Jag gick bara med i Unika Partiet för att de skulle få ett känt namn". Okej .. men titta på pratbubblan här ovan: "Vi är en grupp engagerade människor" ... bla bla ... "diskriminerade människor".
Jag kan inte låta bli att undra om hon har medverkat till att lura någon stackars diskriminerad och utsatt stackare till att slänga bort sin värdefulla röst. Och förresten fattar väl vem som helst att Linda gick med för att göra sig själv ännu kändare.
With 103 links in the last 180 days, Technorati places http://stationsvakt.blogspot.com/ in the high authority group. That makes you a B-List Blogger!
The High Authority Group [B-List Bloggers] (100-499 blogs linking in the last 6 months) The third group represents a decided shift in blog age while not blogging much more frequently than the last. In keeping with the theme of the maturation of the blogosphere, it seems evident that many of these bloggers were previously in category two and have grown in authority organically over time. In other words, sheer dedication pays off over time.
Klart man vill undvika vinterkräksjukan. Men man går väl inte direkt omkring med alcogel i fickan. Man försökar vara försiktig bara.
Morgonrusningen i den kommunala trafiken är säkert en riktig smittkälla. Förutom att folk snörvlar och hostar på en, så tar man i en massa saker. Man håller i de där fettglatta stängerna och handtagen, och man håller i rulltrappsbanden. Men som tur är stoppar man ju inte fingrarna i munnen sen, man är väl ingen småunge.
Ja där sitter man och bläddrar i Metro, Stockholm City och för all del Punkt SE. Det är vinterhalvår och man är torr om fingrarna. Fingrarna får inget grepp om tidningsbladen; man blöter fingertopparna i munnen (eller lite lätt mot underläppen, om man är fin av sig). Sedär , bakterierna och virusen hittade en väg in i munnen i alla fall.
Då har jag ett förslag till de som tillverkar dessa tidningar. Ni borde doppa nederkanten på tidningarna i ett bad med glycerin (eller liknande), och på så vis skapa en bläddervänlig greppyta. Skaffa en tunna att doppa tidningsbuntarna i innan de delas ut. Särskilt dyrt borde det inte vara, och ni kanske räddar samhället från en massa sjukdomstimmar. . --- Andra bloggar om: idéer, uppfinningar, tidningar Pingat på Intressant.se
För ett tag sedan gick det ett program på tv - Böglobbyn. Det handlade om en konflikt som hade uppstått mellan bögar ... och frisbeespelare. Man tänker ju sig att de som spelar frisbee är fridsamma varelser, men det vete fan.
Jag upptäckte tendensen häromdagen, när mina ungar tipsade mig om en frisbee-attack mot en oskyldig förbipasserande kille. Och ni frisbeespelare därute - man ropar "Fore!" efter att man har kastat, inte efter att man har träffat någon.
Den yngste fyller 15, och vi har lite folk hemma hos oss, bland andra Paola. Nu ska hon gästblogga: --- johnny och hans bror är så glada dom äter godis tårta saft och kaffe det skämtas och johnny visar magen råttorna springer i soffan. alla vi elva sitter runtomkring tvn och datorn är också med det är trevligt söndagskalas jag längtar inte efter måndag tack för mig
Somnar ungefär halv fyra. Vaknar sex och trettiosju. Känner mig varm och febrig. Går på toa. Dricker vatten. Går och lägger mig igen. Vaknar klockan elva. Ligger i soffan. Äter mackor. Dricker saft och kaffe. Sätter mig vid datorn. Kroppen känns varm utanpå och kall inuti.
Innan jag lade mig igår kväll tänkte jag att jag skulle skriva ner en fråga här. Jag har funderat över vad som händer när man dör - alltså om man tror på Gud, är kristen. Vad som händer med kroppen vet vi alla, men själen, vad händer med den? Nu är ju inte jag religiös. Om jag vore det hade jag antagligen vetat det här.
Du dör. Själen lämnar kroppen ... ... och hamnar direkt hos Gud (alternativt helvetet). ... och hamnar i ett slags väntläge, i väntan på senare dom.
Alltså, det spelar ju ingen roll. När man dör så stannar tiden. Det blir ingen skillnad på en sekund eller tusen år. Man upplever det som ingen tid alls. Men frågan är vad som gäller: Hamnar man där man ska direkt, eller väntar man tills en tid är inne, då alla ska placeras? --- Andra bloggar om: kroppen, själen
Vad menar de? Menar de det som en order, typ att överläkaren säger till kandidaten, pekandes på någons blottade bak: "Analyze that anal". Eller menar de det som ett utrop, att någon som heter Anal ska sätta igång att analysera? Ja jag vet inte hur text-tv tänker.
Pedofiler hängs ut på nätet. Rent instinktivt känner jag att det är helt rätt. Men om jag ska följa min andra hjärnhalva, så tycker jag att om man har begått ett brott, och sedan sonat det - ska man då fortsätta att straffas? Hjärnhalvorna vill inte riktigt samsas där. Jag tycker både och. I samma artikel läser jag:
Så sent som 2000 tvingades en barnläkare, också kallad pediatriker, fly sitt hem efter att ett medborgargarde hade förväxlat hennes titel med ordet pedofil.
Varför måste folk vara så förbannat dumma i huvudet. Egentligen är det de som ska hängas ut på nätet, varnas för. Ointelligenta människor med tendenser till flockbeteende är minst lika farliga som pedofiler. --- Andra bloggar om: pedofiler, idioter Pingat till Intressant.se
En sak som är lite konstig, tycker jag, är att jag som har haft min blogg så pass länge, inte ännu har blivit ombedd att gå över till Blogger beta. Just nu känns det som om jag inte vill göra nåt med "designen" (notera citationstecknen), eftersom Blogger beta ändå skulle stöka om den.
Å andra sidan är jag lite glad att jag inte har blivit ombedd ännu, för då tillkommer ju möjligheten att sätta "labels" på posterna. Okej, att sätta en stämpel på en post är ju inte så svårt, men då jag har tusentals omärkta poster bakom mig, skulle det kännas visset att de var olablade.
Men då finns det en grej, såg jag på Blogger Buzz - en labels managementpryl. Med den kan man sitta i efterhand och märka upp posterna. Men fan, vilket jäkla hästjobb i mitt fall. Orkar man med det? Det vete tusan. --- Andra bloggar om: blogger
Just nu är jag jäkligt trött på min blogg, och på namnet stationsvakt. Det märks kanske på mina senaste poster, jag vet inte. Fan, jag vill SKAPA! Göra nåt RIKTIGT! Jag skulle vilja ha en vecka ledigt och en filmkamera ... eller nåt. Det kanske skulle hjälpa upp. Men jag vet inte. --- Andra bloggar om: bloggtrötthet
På nätet finns antagligen porr att glo på för de flesta smaskiga/knasiga/sjuka böjelserna. Men inte för precis alla. Därför ser jag det som min skyldighet att hjälpa till. Jag bjuder Bryan på ett gäng smarriga bilder, som han kan gotta sig åt.
För ungefär 4.5 miljoner år sedan, då jag fortfarande var en rätt färsk bloggare, brukade jag göra Fredagsfyran. Men det var då det. Å andra sidan kan ju det var då bli det är nu igen. Så jag kör veckans. Tema - Moraliska spörsmål.
1) Om en hemlös ber dig om pengar, vad gör du då? Då skulle jag säga: "hey, hey heeey! Låt oss börja om från början gubbe lille. Du backar fem meter, och jag gör likadant. Sedan går vi emot varandra igen". Innan den hemlöse hinner öppna munnen, säger jag: "Can you spare me some cutter, me brother?".
2) Om du ser någon stå med bilen på motorvägsrenen och viftar med händerna, vad gör du då? Då skulle jag ställa mig mittemot honom (eller henne), och leka att det var en dirigent jag stod framför. Sedan skulle jag börja sjunga: Symfonin, ljuder stark och fin Den stiger upp mot stjärnorna den melodin Symfonin, tar oss över gränserna Musik för oss samman till ett enda folk
3) Om någon ringer på och ber dig ta hand om en kattunge som annars måste avlivas, vad gör du då? "Javisst, inga problem", skulle jag säga. Sedan skulle jag ringa upp henne.
4) Om en vän ber att få låna 5.000 kronor av dig, men absolut inte vill säga till vad, vad gör du då? Då säger jag: "Okej", leendes i mjugg, tänkades att "vännen" nu har sålt sin själ till mig, och för alltid har lovat vara min slav.
Allt detta var lögn. Jag hade: 1: Antagligen sagt: "Jag har inga småpengar på mig". 2: Antagligen sagt: "Kan jag hjälpa till?" 3: Antagligen sagt: "Nej, tyvärr. Men jag kanske kan hjälpa dig att leta upp någon." 4: Antagligen sagt: "Om du är min vän, så vet du att det är jag som skulle behöva låna 5000". --- Andra bloggar om: fredagsfyran
Jag vet inte så mycket om politik, men efter vad jag har förstått så säger den nya regeringen att det ska komma nya jobb. Antagligen blir dessa jobb inte av den gamla skolan, där man hade fast och trygg tjänst på samma företag hela livet, utan det blir nog tillfälliga varianter inom främst tjänstesektorn. Kvinnorna får bli tjänsteflickor hemma hos de rika, och männen får bli ... --- Andra bloggar om: jobb
Att blogga är meningslöst - men inte mer meningslöst än det mesta vi sysslar med här i världen. När man tänker efter så är de enda meningsfulla sysslorna att:
Skaffa mat. Skaffa tak över huvudet. Skaffa någon att para sig med.
Allt annat är sekundärt. Dessa tre saker har vi gemensamt med alla andra levande varelser på jorden (fast många av dem behöver inte skaffa tak över huvudet. Fan, vissa av dem har inte ens något huvud).
Men det finns en skillnad mellan oss och de flesta andra, en förmåga vi har: Förmågan att ha tråkigt. Nästan allt vi gör är fövisso kopplat till de tre "skaffandena", men det uppstår ibland små glapp, och det är då tristessen smyger sig på.
En människa som är sysslolös kan reagera på två sätt. Antingen bryts man ner av tristessen, eller så tar man till våld. De flesta av oss vill inte brytas ner eller slå andra, så vi hittar på saker. Det spelar ingen roll vad det är.
Jag läste nyligen att någon har översatt Gilgamesheposet till klingonska. En människa som går till såna extremer för att fylla glappen i sitt liv hade antagligen utgjort en livsfara för sig själv och andra, om han inte hade satt igång med det. Jag, å min sida, nöjer mig med att blogga. Det är inte särskilt extremt, men det fyller glappen. --- Andra bloggar om: bloggande, tristess Pingat på Intressant.se
Windows Movie Maker är mitt weapon of choice när det handlar om att skapa och hantera videos. Det är ju ett rätt simpelt program, och många tycker nog att det är alldeles för tarvligt. Men jag gillar enkelheten. Tyvärr finns det inte mycket att läsa på nätet. Det finns i och för sig, men jag har aldrig hittat nåt som passar mig. Nåväl, går man in på Jake Ludington's MediaBlab och söker på just "Windows Movie Maker", så hittar man en del användbart.
Häromdagen låg jag på en madrass på golvet framför tv:n hos kompisar. Deras yngsta klängde omkring över mig och kuddarna, och det var rätt mysigt att ligga där och glo. Vi tittade på Anki och Pytte (det var inte jag som bestämde program). Det är egentligen ganska galet det där Anki och Pytte. En buktalande kvinna och en låtsasanka.
Jag hade fint besök på jobbet nyss. Det var Håkan som kikade förbi. Dottern var också med (ordföråd = titut). Vill man smöra in sig hos honom på bloggölen (kom dit) på fredag, ska man lära sig alla strippar i hans serieblogg Gravallvar utantill.
Jag hade elva rätt och ett fel på DN:s test av kunskaper i stockholmsslang).
Jag har apat till min sida medelst Google Blogoscoped's "Word Replacer".
Inne på Bloggportalens presentation ser jag att jag tillhör avdelningen Visa original. Vad bra, jag ligger ju mycket hellre där, än bland Dumma kopior.
Via Geisha asobi hittade jag till en sida med en del märkliga tatueringar. Bland annat den här bredvid.
Okej, att stadsbiblioteket börjar bli för litet är väl en sak, och att det måste "blåsas upp" är väl helt okej, men att använda en luftmadrasspump ... hur okej är det?
Det går ett program på tv3 som heter Lyxfällan. Där hjälper de spåniga typer som köper och köper och köper och köper - på avbetalning - fast de redan har skulder, att rensa i skuldträsket. Eller spåniga förresten, jag antar att det är synd om dem.
Jippiii! Jag fick just min första äkta hat-kommentar. Oväntat nog på den här gamla oförargliga posten.
Jag läste nyss i pappers-Aftonbladet, att Linda Rosing ändrar sig - för miljonte gången. Nu ska hon vika ut sig - igen. Inget fel i det, hon har väl rätt att flippra fram och tillbaks lika mycket som vi andra. Men det som verkligen är patetiskt med henne är detta med Unika Partiet (länken funkar nog inte länge till).
Ja där sitter man och bläddrar i Metro, Stockholm City och för all del Punkt SE. Det är vinterhalvår och man är torr om fingrarna. Fingrarna får inget grepp om tidningsbladen; man blöter fingertopparna i munnen (eller lite lätt mot underläppen, om man är fin av sig). Sedär , bakterierna och virusen hittade en väg in i munnen i alla fall.
Men då finns det en grej, såg jag på Blogger Buzz - en labels managementpryl. Med den kan man sitta i efterhand och märka upp posterna. Men fan, vilket jäkla hästjobb i mitt fall. Orkar man med det? Det vete tusan.
