söndag, oktober 21, 2012

En god gärning

- Haha! Jag trodde du skulle plåta henne.

 Vi var på IKEA i helgen, brorsan och jag. Han hade tröttnat på jobbiga, osorterade serviser i köket, och skulle nu köpa ett "flytta hemifrån-paket", plus nya glas och koppar. Allt det gamla skulle han göra sig av med. Tanken var att det skulle bli mer lättdiskat på det viset. Jag har själv varit inne på liknande funderingar, men nu hängde jag bara med som sällskap; det är kul att gå omkring på IKEA - om det inte blir för ofta.

På vägen ut passerade vi ett nedåt-rullband. Eller vad kallas de egentligen, de där platta, sluttande rulltrapporna som inte har trappsteg? Jag googlar: "Rullande trottoar". Nå, denna rullande trottoar var väl ca 20 meter lång, och fallhöjden var väl ... ja, inte fan vet jag. Åtminstone var den inte läskig. Jag, och de flesta med mig skulle inte ens tänka på att den fanns där, utan bara knata på utan vidare. Jag och de flesta alltså - men inte alla.

I början av bandet - på ovansidan alltså - stod en liten tant. En gammal tant, fick jag för mig. Hon stod där och tvekade. Hon satte ena foten på bandet, och drog rätt snabbt tillbaks den. Hon tvekade, och upprepaade proceduren. Om och om igen - som vore hon på väg ut över nattgammal is. Hon log, tanten. Nervöst antar jag. Det var en komisk syn.

- Kolla där, sade jag till brorsan.
- Haha.
- Haha.

Brorsan släpade på en vagn, fullastad med flytta hemifrån-saker. Den gick inte att ta på den rullande trottoaren eftersom några stolpar stod i vägen. Troligen hade väl olyckor hänt - fullastade, vältande vagnar samt trillande barn. De med last hänvisades till varuhissen. Brorsan gick ditåt, men jag gick mot den rullande trottoaren.

Jag ställde mig bredvid tanten. Hon var nog ingen gammal tant, visade det sig vid närmare påseende, men hon var rätt tantlik - hon klädde sig så. Hon verkade ha nåt slags eskimå-ursprung, nåt sibiriskt liksom. Människor från dessa kalla trakter tenderar att ha mycket underhudsfett i ansiktet, och det i kombination med de tantiga kläderna gjorde att hon såg ut som en liten gumma.

Hon var nog inte mer än 40. Hon kunde nog ingen svenska. Hon log (och såg rätt rörande ut) mot mig när jag dök upp och erbjöd henne min arm, typ som scouter gör när de hjälper gamlingar över vägen, så åtminstone måste jag ha lyckats att inte framstå som nån jäkla rånartyp, när jag dök upp. Tillsammans tog vi klivet ut på banan, och vi höll hårt varandra i hand när vi gemensamt klev upp på den fasta marken därnere.

Hon sa något utländskt och jag svarade varsågod eftersom jag antog att hon tackade, och sedan skildes vi åt. I samma veva dök brorsan upp ur varuhissen med sin vagn och skrattande uttalade repliken du kan läsa överst i texten.

- Va, svarade jag, inte är väl jag sån?!
- Jo.

Jag antar att han hade rätt där, men jag är också snäll ibland. Bland annat räddar jag alltid daggmaskar från trottoaren, om möjligheten finns (och ingen tittar). Jag undrar förresten varför man är snäll ibland, för jag, som icketroende, tror ju inte att snällhet ger mig pluspoäng i himlen. Undras förresten om troende är mer eller mindre "vardagssnälla" än icketroende, eller om det inte är nån skillnad.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Du är helt enkelt en god medmänniska. Världen skulle vara ett bättre ställe om det fanns flera såna. :)

Lensie :)

Johnny Söderberg sa...

Lensie: Tack. Felet är att jag ofta är väldigt medveten om när jag gör nåt snällt. :D

(fast jag överdriver lite)

h.skoldebjer sa...

Att göra goda gärningar får en att må bra, fast i grund och botten är det inte därför jag gör dem. Jag blev helt enkelt uppfostrad till att vara artig och hjälpsam, särskilt mot äldre människor.

Johnny Söderberg sa...

hasse: Kanske jag med. Men man kan ändå fundera över varför man ibland hjälper insekter - för det är ju inte så att de kan tänka och känna. Eller kan de det tro?

h.skoldebjer sa...

he he.....insekter och maskar hjälper jag inte. Minns med fasa vad jag, med hjälp av ett förstoringsglas, gjorde mot några myror en solig och varm dag när jag var barn. Usch!

Johnny Söderberg sa...

hasse: Bara för det kanske du återföds till myra. Eller förstoringsglas. Eller solstråle. :)

h.skoldebjer sa...

Vill inte återfödas som myra, de verkar inte göra mycket annat än att jobba! :-)

Johnny Söderberg sa...

Åtminstone har de sex ben, så de kan fördela arbetsbördan.

Elisabet. sa...

Åååå, så snäll du är!
Jag blir så glad när man får läsa eller se sånt här .., ungefär som när jag såg den här väktaren bli nedslagen utanför riksdagen eller var det var .,. och så stannade en bil till och ut hoppade några orangeklädda män, ja, för att hjälpa till!

Och förresten vad jag helt övertygad om att få se en bild av tanten längst ner i inlägget ,-)

Elisabet. sa...

Nu läste jag slutet också: nej, jag tror inte att det är nån skillnad på troende och icketroende i det avseendet. Jag tror att mycket ligger i människors uppfostran och kanske i generna?
När man såg sparka-katt-filmen som du hade, då funderar man hur såna människor har haft det. Eller har det.
Såna gånger väcker det en ilska, och ett hat, hos mig själv .., som gör mig mörkrädd.

Johnny Söderberg sa...

Elisabet: Förr kanske jag skulle ha tagit en bild, men jag har skärpt mig - åtminstone lite grand - på den punkten, typ när det gäller utslagna människor och så.

De där sparka-katten-dårarna alltså. Jag tror de på nåt vis är för långt gångna för att straffas eller talas tillrätta. De borde bara hållas borta från folk och djur.