Springtime på hösten

Jag fick för mig att jag skulle göra en höstfilm. Skildra hösten, liksom. Hur gör man en sån då? frågade jag mig. Tja, det finns väl flera sätt, svarade jag. Jag skulle kunna ställa kameran på ett stativ. Kanske ha ett färgglatt i vinden vickande höstlöv i förgrunden, uppskärpt och fint, och en suddig skog eller en sjö i bakgrunden. Så skulle jag kunna göra. Jag skulle kunna köra den fasonen, och växla mellan olika höstliga förgrundföremål och snygga bakgrunder och horisonter. Så skulle jag faktiskt kunna göra. Min kamera är bra nog. Jag skulle kunna lägga på lite fin musik också.

Men ... det vore inte jag. Jag tror faktiskt att det i slutänden blir bäst om man är sann mot sig själv - trots att ens egen verklighet förmodligen blir fulare snarare än snyggt tillrättalagd, filmiskt sett. Så jag följde mitt hjärta. Nä ... fan vad överdrivet - jag följde ingenting. Jag filmade bara. Jag filmade mina springande fötter.

Jag sprang framåt genom hösten. Fötterna rörde sig växelvis framåt och tillbaks om och om igen över marken. Jag hamnade här och jag hamnade där. Jag rörde mig och ibland stannade jag. Det blev en över sju minuter lång  springfilm, helt enkelt. Inte vacker, men det var så det var. Slängde dock på lite Josephine Baker efteråt.