Kvällsväntan

Jag fann mig sittande på nedersta trappsteget i en trappa i ett nästan tomt köpcentrum. Butikerna var stängda men centrumet fortfarande öppet för ... tja, det vete fan - genompasserande människor och städande städare kanske. Fast mest kändes det som att jag var ensam där. Det var ljust och blankt och öde. Egentligen väntade jag på bussen, men hellre satt jag inomhus än frös ute i mörkret.



Det var nåt med den ekande ödsligheten, nåt som framkallade dejavuer av gamla drömda mardrömmar och av gamla glömda Twilight Zone-avsnitt. Ljuset var så ljust och blank att det kändes fejkat. Jag tänkte, där jag satt och hörde ekande steg på avstånd och ljudet av tyst susande luft, att det här ljuset är som mörker maskerat till ljus. Jag fick känslan av lurendrejeri - av fälla. Känslan var svagt störande.

Jag gick ut och ställde mig på hållplatsen. Bussen skulle ändå komma snart. Om tio minuter.