Jag bandade den där lite halvbeiga serien "Graven" häromdagen och såg den igår. Den ganska sevärda skådisen Kjell Bergqvist säger till den helt suveräna Göran Ragnerstam något i den här stilen:
- Det här ger en del perspektiv.
- Vaddå?
- Att ens egna små skitproblem känns ganska oviktiga.
- Nä, det är inte så. Alla upplevelser sker inom ens egna ramar.
Precis sådär sade de ju inte, jag kommer inte exakt ihåg vad de sa, men det är ungefär rätt. Kjell Bergqvist utreder ett mord. En hel familj har blivit skjuten och ligger i en grav. Kjells fru har lämnat honom(?) och han har någonstans ett dåligt samvete för att han ens bryr sig om en sån skitsak. Men som Göran sade så har alla sina egna ramar att spela inom. En skitsak kan vara en katastrof - trots att man står bredvid en "äkta" katastrof.
Lite som Kjell Bergqvists rollfigur tror jag att många med mig känner just nu, att man skäms lite över sig själv, att man hänger upp sig på privata skitproblem. Ingenting kan ju vara viktigare - eller värre - än tsunamikatastrofen. Men ändå, man har sina egna ramar.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar