Snusfri och rastlös

Ivrig som jag är kunde jag inte låta min malda ingefära, den som ska hålla mig gående i ett par dar framåt, torka ifred. Nej, jag var naturligtvis tvungen att ha den i ugnen - och så glömde jag den! Bränd ingefära i munnen smakar som hundar ibland luktar i munnen. Hurvida jag luktar som det smakar vet jag inte. Och jag hade ändå inte tänkt pussa någon.

Livet utan snus går rätt bra. Jag fuskade förvisso lite på bloggarmiddagen, men inte med snus i allafall, och inget sedan dess. Lite rastlös är jag hela tiden, och det är väl nikotinet som spökar. Det sägs ju att lasternas summa är konstant, men tyvärr kan man inte ens med bästa välvilja kalla ingefärabruket för en last. Och jag har börjat simma på onsdagkvällarna, men simning är heller ingen last. Det gäller alltså att hitta en last som kan fylla tomrummet - eller? För laster blir till slut bara normala livsbeståndsdelar och ger inga kickar längre. Ibland utvecklar de sig till ett intresse, som piprökning eller liknande.

Å andra sidan är jag nog en roligare figur att träffa på just nu. Finns det nåt tråkigare än riktigt nöjda människor? Jag tänker tillbaks på mig själv för si sådär 10 - 15 år sedan. Då var jag gift, hade ett par barn(det har jag nu med, tre t.o.m), rökte eller snusade och hade t.o.m ett sommarhus i småland. En slags nöjd och i alla fall ytligt lycklig person. Och hur intressant var jag då på en skala? Inte ett skit. Säkert flera miljoner människor har det som jag beskrev ovan, och jag menar inte att klanka ner på dem, utan jag bara beskriver hur jag funkar.

Jag skulle inte ha kunnat blogga på den tiden. Jag tror inte att "den glade vandraren" är ett kul umgänge, eller en kul bloggare helt enkelt. Jag tror att en mätt och nöjd och tillfredställd person inte är en skapande person. Jag tror att orgasm, tillfredställt rökbehov och en slags allmän nöjdhet är bloggdödande och dödar skapande över huvud taget.