Ytlig

Ibland funkar inte bloggandet som terapi. Ibland behöver den inte göra det heller. Just idag känner jag inget sånt behov. Men om jag hade gjort det så hade det ändå inte funkat. Det verkar som att ibland är hjärnan inte inställd på den våglängd där man kan göra det associationsspel som en bra terapibloggning är. Hjärnan, eller möjligen sinnet och tankeverksamheten kanske, ligger och flyter ovanpå. Ibland är det så, och då är det omöjligt.

Antagligen är det här hokus pokus och svammel för många, men jag kan ändå försöka beskriva hur det funkar med terapibloggning. Jag har gjort det flera gånger förut men jag tycks aldrig lyckas. Jag vet bara att det funkar - för mig.

Om man tänker på sig själv som en ubåt så kan man säga att när man är riktigt nere, ja då är man verkligen riktigt nere och ljuset når inte fram. Det blir kallt och syrefattigt och kondensen rinner utefter plåtväggar som gnisslar av trycket utifrån. Dock finns det flyt-tankar som man kan fylla. Man fyller dem genom att pumpa in luft.

Att blogga utan att tänka, att blogga med hjärnan helt och hållet bortkopplad och bara låta fingrarna gå är verkligen att fylla på med luft. Man låter tankarna fara hej vilt och associerar dem mot varandra och vidare. Till slut har man pumpat ut gammalt sunkigt vatten och fyllt på med ny luft. Man lyfter.

Ju närmare ytan man kommer desto lättare blir det. Till slut ligger man i solen och guppar. Terapin har funkat och man kan inte göra samma manöver igen, hur mycket man än vill försöka. Man kan inte för man behöver inte kunna. Ungefär så är det för mig nu. Men metoden är bra att ha i bakfickan om man springer läck så att säga, och det gör man ju ibland.

Ja, för den som har läst ända hit så kan jag väl erkänna varför jag skriver på ett sådan pekoralt vis: Jag erkänner - Jag är bloggningens Lasse Berghagen, jag kan inte hjälpa det.