Mp3-spelaren kom igår och jag gick till färgaffären i Skogås centrum och hämtade ut den. Bra, nu kan jag börja gå.
Musik är verkligen ett bränsle, det vet nog alla som går på jymping och spinning och vad det nu heter. Jag vet det också och fick det verkligen bekräftat nu. Ingen svajjig kassett. Ingen hopphackande cd. Bara ett flöde.
Jag knypplade ihop en samling låtar som jag tyckte kunde vara trevliga att lyssna på i gåingens hetta, att hjälpa till att skynda på stegen i otrevliga uppåtlut.
Lars Winnerbäck sjöng: "...och den jävligaste stunden i livet var den när du gick .." Han hade säkert fog för sina rader när han skrev dem, men jag kunde inte hålla med; att gå där - förbi Beatebergsanstalten och med Trångsund vid horisonten och med pumpande hjärta var inte alls jävligt - tvärtom.
När jag
"Should i stay or should i go" frågade sig Clash, men jag hade ingen tvekan, jag pinnade på och närmade mig nu Fylkes utkanter. Här gick gränsen för vad som kunde kallas hemtrakter så jag vände om, gick hem med betoning på gick.
Att gå är gratis. Ska man ha bra ackompanjemang till sitt gående kostar det förstås några hundra, men det är inte nödvändigt. Eller är det nödvändigt? När jag tänker efter så är det kanske det. Musiken hjälper till med tömning av hjärnan; det faktumet att man har 180 spänn att leva på tills lön känns mindre viktigt just då - musiken pressar ut onda tankar.
Tröttheten som kommer sig av gåendet glöms också bort; man går där med nämnda tunnelseende och känner plötsligt att tröjan är alldeles blöt. Det är blötheten och inte tröttheten som påminner en om att man har gått en mil, att det är dags att tagga ned, gå hem.
Och som sagt, två sådana power-gåingar var jag ute på igår. Kanske inte bättre än sex, men helt säkert bättre än snus (intalar jag mig).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar