Det är ändå något visst, tycker jag, när män sjunger naket och utlämnande. Jag menar egentligen inte själva sången eller ens texterna, utan sättet de sjunger på - gärna med på gränsen till patetiskt darr på rösten. Gränsen mellan tårframkallande och löjligt är hårfin och det gäller att balansera. Om man balanserar rätt blir resultat rent ut sagt så att man drar efter andan och märker att man har några slags känslor därinne ändå, om än väl paketerade i kylväskor. Två herrar som i varsin låt lyckas balansera på den vassa eggen är:
Fred Åkerström - Glimmande nymf
och
Kevin Rowland - The greatest love of all
Tja... det var lite morgontankar.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar