-Hörrudu bloggen

Det vita fältet stirrar tomt och vitt emot mig. "Skriv nåt då!" tycks det säga. Det är lite provocerande. "Vaddå skriva...? Jag skriver väl om jag vill":

-Jamen nu är det ju så att du har skaffat mig, ditt alldeles egna Blogger-konto. Ditt eget att fylla, fältet ligger öppet.
-Jamen det är ju inte så jävla lätt.
-Är det inte? Det brukar det ju vara. Kom igen - fyll mig!!
-Du får det att låta snuskigt.
-Det kaaan vara snuskigt...det är du som bestämmer.
- Men jag känner inte för att vara snuskig. Sluta tjata.
-Men så skriv något enkelt då, lite pang på, jag är lika vidöppen för det.
-Men det är inte så lätt alla gånger, när du ligger där med ditt tomma fält i vädret och bara väntar ... ja det framkallar ibland en slags bloggotens hos mig.
-Bloggotens?
-Ja, du vet vad jag menar, jag har en massa blogguppslag i huvudet, men när du är sådär uppfodrande kan jag inte riktigt förmå mig till att vilja tömma ut dem i dig.
-Men så skall det ju inte vara. Vill du att jag skall vara mer passiv, vänta tills du blir sugen ... och får "Blogge"?
-Usch och fy vad gemen du låter.
-Förlåt. Seså, lägg fingrarna på tangentbordet nu, du vet att du kan.
-Ja, jag veeeet, men det är samtidigt så mycket som jag inte vet. Är du en man eller en kvinna till exempel.
-Jag kan vara det du viiiill.
-Åååh! Jag ger upp.
-Försent kära du. Du har redan fyllt mig.
-Shit.