Snart är det första maj igen. Jag kommer att gå i ett gäng där många skriker: "Alla Israeler är onda mördare!" och "Alla Palestinier är goda frihetshjältar!" - i stort sett så. Jag går i det gänget för att mina kompisar gör det, och varje år försöker jag mig på ett litet "Kan vi inte byta gäng i år - typ ta nåt mot antipiratbyrån eller nåt?".
Men det blir aldrig av. Vanan att alltid mötas på samma ställe och ta samma promenad är för stor. Kompisarna är inte särskilt jättepolitiska, förutom att vi alla antagligen lutar rätt ordentligt åt vänster. Men skulle vi bli pressade på fakta om den där mellanösternkonflikten så skulle vi nog inte ha mycket att komma med - varken för eller emot Israel eller Palestina. Jag gissar att det mest är vårpromenaden vi är ute efter, vilken brukar avslutas med ett restaurangbesök.
Så jag ska inte låtsas att jag kan någonting. Ju fler år som läggs på hög och ju mer jag ser på tv och läser tidningarna om Israel/Palestina-frågan, ju mindre koll tycker jag att jag får. Men jag anar att allt inte är lika svart och vitt som "Palestinagänget" vill ha det till.
Men tillbaks till muren/barriären/avdelaren/stängslet. Jag gillar den. Ja, det är ju lätt för mig att sitta här, ett halvt jordklot bort, och gilla den. Jag är säker på att vare sig man bor på rätt eller fel sida om den (beroende på vem man är), så är den säkert en jäkla olägenhet - i alla fall när den är i mur och inte staketform.
Men nu skrapar jag bort allt krig och politik: murar är tuffa. Jag gillade Berlinmuren också. Och den Kinesiska muren. Om jag vore villaägare och hade en tomt att göra som jag ville med - då skulle jag bygga en fet mur. Men nu har jag bara en liten tomtgräns till grannen. När jag flyttade in avskildes jag och grannen med ett murket trästaket. Så jag hämtade stenbumlingar från skogen och byggde en liten mur. Den är låg och inte särskilt respektingivande. Men den är min - min mur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar