Tvi!

Tvi! Plötsligt blev jag bara så låg. Det bara föll över mig. Som en bila. Är det regnet? Jag har ju längtat efter regnet länge nu - det riktiga regnet, det som faller och faller.

Nån riktig depression har jag aldrig haft. Men ett sånt här humör som jag nyss föll in i - om det skulle permanenta sig - ja, då kan jag föreställa mig hur det är.

Det finns förresten en hel del tillstånd som det går att sätta sig in i. Jag såg Cassavetes-filmen "En kvinna under påverkan" häromdagen. Den handlade om Mabel, en hemmafru som sakta men säkert gled in i en psykos. Trots att jag antagligen är så långt borta från en amerikansk hemmafru på sjuttiotalet man kan komma, så kunde jag ändå leva mig in i hur hon mådde. Det var för övrigt en riktigt bra film.

Att sitta och skriva så här hjälper. Jag känner faktiskt redan hur det börjar lätta. Jag är egentligen ingen dystergök. Inte ens en dyster gök. Men ibland grubblar jag till det. Antagligen kan jag tacka någon lycklig stjärna att jag inte är en mer intelligent och analytisk person. Vore jag det skulle jag nog lätt kunna förvirra mig ner bland hjärnans vinklingar och vrår och gå vilse. Trots att de inte är så många.