Diskade, tänkte

Som jag stod där och diskade började jag tänka. Det finns inte mycket annat att göra när man utför såna automata rörelser. Jag tänkte på diskande.

Att få mina ungar att diska är ungefär lika lätt som att få Karlsson på taket att inte vara psykopat - det funkar sådär halvdåligt. Så när jag står och rör om i Euroshopper bubbelvatten har jag ofta en hel veckas disk att ta hand om. Mycket tänkande blir det.

You´re in for surprise
You´re in for a chock
Aaaaiiih!

Så låter det i början på Judas Priest-låten "Ripper". Dessa rader skulle kunna handla om den dagen mina ungar flyttar hemifrån. Det är nämligen så att de har lagt sig till med ovanan att alltid använda ett bestick eller en talrik eller ett glas endast en gång. Det spelar ingen roll om de har tagit ett glas vatten eller så - ner i diskhon ska det. Disken växer grovt på en dag. Men som sagt, den dag de bor i eget boende lär de få en rejäl överaskning över hur snabbt diskhögen växer.

En annan sak jag stod och funderade över när jag diskade var krönikor. Ni vet dessa halvraljerande, halvironiska, lite von oben-betraktelserna som körs i tidningarna. De har ju en viss stil. De är verkligen en egen genre.

Säkert önskar många bloggare att de vore krönikörer, att de skulle få betalt för sitt skrivande. Men egentligen - tänk efter - är det nåt att sträva efter? För vill man göra något som redan görs? Det är ju faktiskt så att krönikerna är rena rama kopiorna av varandra. Jämför med musik. Tänk om man vore en sångare som sjöng "Främling" om och om och om igen, fast med olika ord. Hur intressant vore det?

Då är det bättre att blogga. Man tjänar inget (antagligen skulle heller ingen vilja betala för't), och det ger en stor frihet; jag kan leta länkar hela dagen och tota ihop världens användbaraste, roligaste post om jag vill. Eller så kan jag skriva ordet näsapa tretusen gånger - jag gör som jag vill. Det kanske inte alltid blir bra, men det blir alltid eget.