Pilgrimen

Det är lustigt hur man ändrar sitt synsätt genom åren - hur man ändrar uppfattning och sätt att se på saker. Jag brukar märka det när jag läser böcker. Dåligt minne kan vara en välsignelse ibland - särskilt när man läser just böcker. De blir lite "nya", speciellt när det har gått några år. Det var några år sedan jag läste Mario Puzos "Pilgrimen".

Den handlar om den fruktansvärt stryktåliga Lucia Santa som utvandrar från Italien och hamnar i "Hell's kitchen" i New York. Hon lotsar sin stora familj genom depressionen och framåt. Trots tragedier och ideliga motgångar strävar hon ständigt vidare mot målet - ett eget hus på Long Island. Lucia får erfara hur svårt det är att hålla ihop sin familj under såna omständigheter. Nån hjälp från sina makar hade de inte, invandrarkvinnorna på den tiden - männens jobb var att jobba ihop pengar, och det fick vara bra med det - i bästa fall.
Från "Mariopuzo.com":

The Fortunate Pilgrim is the real birthplace of the Godfather. As Puzo says, the book's hero, Lucia Santa, is based on his own mother. And as he wrote what was to become the world's bestselling novel, "whenever the Godfather opened his mouth, in my own mind I heard the voice of my mother. I heard her wisdom, her ruthlessness, and her unconquerable love for her family and for life itself.... The Don's courage and loyalty came from her; his humanity came from her... and so, I know now, without Lucia Santa, I could not have written The Godfather."

Tilbaks till mitt synsätt då. När jag läste boken första gången hade jag inga barn och ingen fru. Trots min oerfarenhet på dessa områden levde jag mig verkligen in i hur Lucia och hennes barn hade det. Jag tyckte mig förstå. Ögonen tårades.

Nu, när jag verkligen borde veta hur det är - i alla fall ha en susning - ja, då tåras inte ögonen. Jag läser på rätt oberörd. Kan det vara så att man förlorar empati med åren, blir kallare?