Blogga för livet

Såhär framåt sommaren, när den stora bloggtorkan börjar göra sig påmind, kan man ägna en tanke åt varför man bloggar. Alltså varför. Jag tänkte på det häromdan, och jag kan bara svara för mig själv.

Man kan göra jämförelsen med fossiliserade dinosauriespår. De leder från ingenstans mot ingenstans. Allt man vet är att där gick en dinosaurie en gång. Vi vet inte vem han var eller vart han var på väg, bara att han fanns.

Det är lite så jag tänker, i den mån jag har en bloggfilosofi, att jag lämnar något slags avtryck efter mig. Och på något sätt säger mina anteckningar mer om mig än om jag till exempel hade skrivit några böcker eller spelat med i en film.

Det är lite som att skaffa barn - man odödliggör sig själv på det lilla enkla sätt man kan. Man finns lite grand kvar fast kroppen och själen dör och försvinner. På kort sikt i läsarnas minnen och på lång sikt i internets minne (så länge det nu varar).

Slutsatsen blir nog därför: Jag bloggar för att jag har dödsskräck.