Vad hände med klassens clown?

Läste nyss att clownen Manne fyller 60. Har alltid hatat clowner. Inte ens när jag var liten och gick på cirkus förstod jag mig på dem; bara dumma, idiotiska. Det är säkert inget fel på Manne privat. Det är yrkestiteln bara. Själv är jag väktare, och jag vet att det finns de som hatar väktare, men jag utgår ifrån att det inte är mig privat de hatar, rollen.

Tyvärr har jag själv haft clowntendenser, i skolan. Inte så att jag riktigt var klassens clown, men jag drog ditåt. Som tur var fanns det värre exempel och min knoppande clownitet undantrycktes och dog (hoppas jag).

Jag har gått i flera klasser mellan lågstadiet och fram till och med gymnasiet. Alltid fanns det någon som var klassens clown. En spexare, en pajas, någon som gjorde gyckel av vad fröken/magistern och resten av klassen sa. Någon som inte verkade ta saker på allvar, var lite respektlös.

I efterhand tycker jag mig märka att de som var clowner var av två sorter: de som var väldigt begåvade och därför blev understimulerade, och de som var tvärtom - inte hängde med, som kompenserade det som måste ha varit mindervärdeskomplex.

Och nu i efterhand tänker jag, att det var faktiskt dessa två typer som gav "mest utbyte". Alla vi mitt emellan dessa clownsorter var lite tråkigare, lite mindre i det blå, lite fegare. Clownerna tvingades bjuda på sig själva mycket mer än vi vågade. Det fanns ingen plats för sejfande hos dem, och "öppna" människor ger så mycket mer.

Fast nu då, när jag sitter och funderar, undrar jag: vad hände med den "svagare" clownen i livet? Jag antar att den begåvade till slut ändå blev framgångsrik på något område. Men han (det var oftast en han) som kompenserade för sin brist på att hänga med, vad hände med honom?