Bäst att bara sätta igång

Bäst att bara sätta igång. Alla sover, trots ett nyligt halv elva-slag. Jag - uppringd och väckt i förtid. Inget annat att göra än att sätta på datorn, för städning och disk går ju bort. Solen går också bort så här dags. Blott blogga återstår. Men om vad? Bäst att bara sätta igång. Och jag har ju faktiskt kommit en bit.

Häromdagen läste jag om flirtning i någon av kvällstidningarna. Det handlade om att vara självsäker vill jag minnas - att lägga på en mask och en attityd av framgång; spela säkrare och mer lyckad än man är. Då kommer resultatet. Då kommer leveransen. Allt du behöver göra är att spela.

När jag läste det så tänkte jag mer på arbetslivet. Inte mitt, men runtomkring mig, på mer "lyckade" figurer. Spelar dom? Antagligen. Faktiskt, genom åren har jag stött på så otroligt många människor som innehar positioner som borde ligga långt över min vikande väktarhorisont. Men när jag har kommit dem in på livet så visar det sig ofta att de är tomma skal; obildade, ytliga - men mästare på att spela spelet, bära masken av framgång.

Sånt verkar funka. Folk gör sina jobb utan att egentligen kunna. Omgivningen tar för givet att de kan för att det verkar som om de kan. Fake it 'till you make it. Jag skiter i om folk kan eller inte kan sina jobb. Bara sfären av framgångsfejk inte skär in i min en och en halvmeters personliga bubbla.

Men jag skulle ha svårt att spela framgångsrik själv. Jag gillar inte att fejka. Det är inte nåt fin i kanten-babbel. Jag klarar det helt enkelt inte. Jag kan inte sälja en saab och säga att det är en rolls. Jag kan inte kränga en tvårumslägenhet och säga att det är en fyra. Jag har det inte i mig helt enkelt.

Därför har jag aldrig kunnat flirta. Om jag skulle försöka så flyter jag garanterat ut ur min kropp som en nära döden-person på ett operationsbord, och svävar upp ovanför mitt flirtande jag - skrattande, pekande finger. Jag skulle inte stå ut. Men det kanske är en träningssak.