På väg hem från Wirströms

På väg hem från pendeln, i mörkret mellan regntunga buskage i lampsken. Röster från vad som låter som om de kom från taket på parkeringsgaraget.

-Håll käften!! (Skriker en kvinnoröst)
-Nä, DU håller käften! (Mansröst)
-Om du hade ..[ohörbart]...
-För att du alltid ..[ohörbart]..henne!
- ..[ohörbart]..hade jag haft min dotter kvar!
-Om..[ohörbart].. tappat bort henne!

Jag gick vidare, ville inte veta varför och hur de hade förlorat hennes eller deras dotter. Eller tappat bort. Det lät bara för sorgligt; det räcker med att ha bara ett par sakta bortdunstande öl i kroppen för att fantasin och det ofrivilliga medlidandet ska störa.

Jag hade varit i stan, på Wirströms och druckit ett par öl med David och John. Det småregnade varmt regn. När jag stod i lampskenet på perrongen på centralen såg jag ut i vätan, på resten av perrongen som inte hade tak. Jag tänkte: detta regn kommer aldrig tillbaks, inte just detta. Ett regn i slutet på Juli år tjugohundrafem kan aldrig komma igen. Många regn som liknar detta kommer nog, kanske redan i morgon, men just detta kommer vara för evigt borta när det är borta. Så jag var tvungen att gå ut i det och ställa mig.

Jag blev naturligtvis blöt, men inte farligt. Sedan fick jag sällskap och glömde regnet fram tills nu. Tänk vad många regn man glömmer under ett liv. Jag tänker sentimentalt: om man är riktigt gammal, omhändertagen, orörlig. Minns man då att man en gång kunde uppskatta att stå i ett kvällsregn? Minns man ens hur ett ljummet kvällsregn kändes?