Det är något speciellt med sommarens sista värme, solens sista strålar, precis innan sommaren blir sensommar - eller höst om man vill. Jag vill höst. Jag vill morgonkyla och frost i gräset. Men det kommer att dröja - minst en månad.
Slutet på sommaren är som en vampyr, eller ett svart hål. Den drar åt fel håll. Augustisolen lovar dagar på standen, men bjuder bara försmak av något annat; eftersmak av förhoppningar som aldrig förverkligades, eftertanke på tankar som aldrig tänktes färdigt. Men det är okej, jag gillar det på det viset.
Med frost i gräset följer också lugn och födelse av nya tankar och förhoppningar. En tid i kokong, i mörker; en återhämtning och nystart. Därför ger sommarens sista strålar en kluven gestalt av en känsla. En känsla som så att säga faller mellan stolarna.
Lite svårt att beskriva något som inte ens är en känsla utan att bli högtravande, åtminstone för mig. Det är som beskrivandet av hur saker känns vrider ens språk, bort från det som beskriver ting eller händelser. Det bara blir så.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar