Icke-muslimens själ slits ur hans kropp av dödens ängel, våldsamt och utan barmhärtighet. [ ... ] Hans själ lyfts mot himlarna och änglarna kallar honom för det namn han hatat mest. Då själen når den första himlen nekas den inträde och dess namn skrivs ner i ett register, för att sedan med kraft störtas tillbaks i hans kropp. Sedan hör han fotstegen av de som lämnar hans begravning, för att aldrig återvända och skydda honom mot Allahs straff. När han sitter där i gravens kyla, ensam, och omsluten av mörker, ser han två figurer som närmar sig ur sin hemvists mörker. Med bister uppsyn, kolsvarta och med blåa ögon: Munkar och Nakir kommer mot honom. De skakar honom och sätter honom upprätt för att ställa de gudomligt utsedda frågorna. [ ... ] Det är viktigt att minnas att, trots att dessa händelser är specifika för de otrogna måste även muslimen vara på sin vakt.
Det är riktigt kuslig läsning det där om hur det går efter döden. Och den som har skrivit det avslutar lite torrt med: "Det som beskrivits ovan är inte tagit ur en skräckfilmsmanus." Det där om att man blir kallad för det namn man hatat mest kan man ju stå ut med, men att bli omskakad av två blåögda typer med bister uppsyn låter inget vidare. Men texten blir värre längre fram.
Sedan utses en blind, döv och stum person för att slå den otrogne. Han håller i en slägga, som om den slogs mot ett berg skulle den förvandla det till damm. Denna slägga störtar sedan ner mot den otrognes huvud och förvandlar honom till damm.
Aj! Läs själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar