Lite om närvaro

Jag har ett riktigt bra luktsinne. Förmågan att känna svaga lukter är en sak jag alltid haft. Men jag skulle inte kunna jobba som parfymprovare eller något sånt, för jag är rätt dålig på att koppla det jag känner lukten av till vad det är. Har nog ett för osorterat minne. Men ibland funkar det.

Jag skulle se Morden i Midsommer i går kväll. Började titta, men var alldeles för trött. Så jag gav upp, tog en cykeltur istället. Ut i mörkret i den ganska ljumma augustikvällen. Jag for med svindlande hastighet ner för backen som markerar gränsen mellan Skogås och Trångsund.

Som jag for där nådde mig ett doftspår. Det var så svagt men ändå samtidigt väldigt påtagligt. Det var som en liten rännil genom luften, rakt in i näsan. Doften av daggvåta, nymognade äpplen på ett träd, långt borta. Plötsligt satte associationskarusellen igång.

Barndomssomrar kom tillbaks. Doften framkallade deja vuer och hågkomster från länge sedan. Jag måste ha tittat in i samma kvällsmörker och känt samma vinddrag av snabbt cyklande förut - många gånger, i barndomen. Den är länge sedan borta nu.

Det som är den stora skillnaden mellan att vara barn och att vara vuxen är närheten till marken. När jag var liten tittade jag nästan jämt ner i marken när jag gick. Aldrig rakt fram och inte rakt upp. Jag såg mina tåspetsar åka fram och tillbaks över marken. Följde markens mönster. Lärde mig marken - kände med marken. Blev ett med marken skulle man kunna säga om man vill vara högtravande.

Nu är blicken i fjärran, mot nåt mål som aldrig nås. Närvarokänslan som fanns finns inte. Jag känner ingen samhörighet med marken jag går på. Utom ibland, väldigt sällan. Som nu, nyss när jag klev ut i skogen utanför mitt fönster. En liten morgonpromenad.

Jag blev stående på en stenhäll på en höjd i skogen. Klockan 10-solen kastar korta sneda skuggor. Små skuggor for fram och tillbaks i vad som verkade vara ett slumpvist uppträdande. Jag förstod först inte vad det var.

Jag stod där och tittade. Tittade i fjärran men med blicken nedåt. Som man kan göra mot en mjölkkartong på ett frukostbord. Blicken fastnar på något som hypnotiserar ögonen till sömns. Det var långbenta spindlar jag såg. Helt planlösa. Lite uppryckt av detta spanade jag mig omkring på berghällen och på gräset runt omkring.

Humlor. Jag har nästan inte sett några humlor den här sommaren. Var har de varit? Och fjärilar. Jag såg minst tre fjärilar där jag stod. Har det varit ovanligt lite insekter den här sommaren? Alltså såna där trevliga insekter. Harkrankar har jag sett min beskärda del av i år. Och sniglar utan skal.

Det var en stund av närvaro med marken. Men sedan prasslade det i buskarna bortåt stigen. En man med hund kom. Stunden var över och jag gick hem.