Äntligen rätt diagnos: Pareidolia

Äntligen vet jag vad jag lider av - eller kanske snarare gläds åt: Pareidolia. Det var hos Martin Klasch jag läste om detta ... syndrom? Jag vet inte om det finns något svenskt namn för Pareidolia, men Wikipedia förklarar:

Pareidolia (from Greek para- amiss, faulty, wrong + eidolon, diminutive of eidos appearance, form) is a psychological phenomenon involving a vague and random stimulus (usually an image) being mistakenly perceived as recognizable. Common examples include images of animals or faces in clouds, seeing the man in the moon, and hearing messages on records played in reverse.

Ähum ... det där sista stämmer inte in på mig - jag paredoljar bara via synen. Och förresten är det ju inget symptom eller någon sjukdom, utan som Wikipedia säger: "psychological phenomenon". Men för mig är det nästan ett tvångsbeteende - jag läser in ansikten (och andra kroppsdelar) i nästan allt. Jag både gör det både med flit och kan inte låta bli i en skön förening.

På Flickr finns det mycket att hämta inom just pareidolia: 1, 2.