Sista sommardagen

Solen lyser igenom de tunna gardinerna och väcker mig. Det är ett kallare ljus nu än det var för en månad sedan, ett vassare, ljusare ljus. Vitare. Jag ligger kvar i sängen, är ledig. Sedan reser jag mig ändå upp.

Går fram till fönstret mot tomten och ser ut. Det slår mig att idag är det den sista sommardagen. Det är samtidigt den sista dagen jag kan stå och se ut över en egen tomt medan det är sommar. Jag ska bo här två månader till. Hösten kommer att smyga sig över min gräsmatta, färga den brungul, täcka den med kottar.

När snön sedan kommer så står jag väl i den nya lägenhetens - kanske köksfönster - och ser ut på snöfall som i vintermörkret bara syns i lyktstolpars sken. Kanske ser jag bilar bana sig fram i drivorna. Slask. Människor som skyndar mot centrum eller pendeln. Istället för skog. Men det är ännu skog.

Det är en deprimerande tanke, som ändå uppvägs av att barnen får egna rum. Uppvägs den helt? Hur starkt är behovet att ha lite natur för sina ögon när man vaknar på morgonen, när man drar för kvällens sista gardin? Hur jobbig kommer längtan efter eget gräs under fötterna vara?

Jag går ut på gräset. Dagg - kanske rester av regn? Det nästan skär i hjärtat av längtan till det som jag ännu har: en egen plätt på jorden. Träd som känns som egna. Dammen.

Hur ska det gå för den? Kommer nästa hyresgäster att vara konvetionella typer som fyller den med sand och planterar gräs uppå? Jag tänker att hyresrätter är som skal för eremitkräftor - när man vuxit ur sitt skal så måste man hitta ett större. Men man har hunnit sätta sin prägel på det förra skalet. Är prägeln tillräckligt stark eller fin för att nästa kräfta ska vilja stå ut med den - eller fyller de på med sand och planterar?

Jag ska iväg till Huddinge och skriva hyreskontrakt idag. Sedan framåt väntar väl jobbiga saker som flyttning av räkningar, adressändring och kanske städningen framför allt. Men än så länge lägras lägenheten av lunken, sedimentuppbyggnaden av saker och damm längs väggarna. Mitt boende.