Det var en gång

Ja, hur tusan går man egentligen? En gång när jag var liten och hade fått nya stövlar sade min pappa: "Johnny. Gå inte omkring som en bonde på en åker!" Han hade rätt - jag kände mig bonnig, på ett positivt sätt, när jag hade dem på mig. Jag stövlade fram som Raskens ungefär - stora breda kliv. Jag kände mig lite mäktig.

Min nuvarande gångstil är en variant av långa, lite hjulbenta, bredfotade kliv, ett slags lufsande skulle nog folk som unnas den fägnade åsynen av min framfart säga. Jag går rätt fort, gungar liksom. Det är min stil - jag skulle tro att den är medfödd. När mina barn var små sade de: "Pappa, gå inte så fort!" Men jag saktade inte in för det, och nu har de lärt sig att bli speedklivare de med.

Mon dotter köpte nya stövlar häromdagen. Klacken var högre än vad hon är van vid. Gångstilen som följde på detta gav en slags hoppande framåtrörelse, en form av struttande. Jag har en vän som har detta struttande inbyggt i sig själv. Det ser kul ut, särskilt när hon har bråttom. Men det ser inte illa ut, snarare ger det ett piggt utseende; där går en frisk och spänstig människa!

En gånggrift är en sorts grav från yngre stenåldern. Själva ordet grift betyder grav eller krypta, och ordet gång har väl att göra med att det leder en gång fram till kryptan - de är ofta t-formade. Så ordet gång har inget med gående att göra. Men jag tänker: man "går" ju bort, "bortgång". Därför kan man säga att man går in i griften; gå i frid - griftefrid.

Jag inser att ovanstående gravfundering lät allvarligt förvirrad och lätt störd.