Göl, liten, naturligt bildad, ofta djup sjö i skogs- eller myrmark; även djuphåla i å eller sjö.
Tjärn, liten, naturligt bildad sjö i skogsmark. Till skillnad från gölar, som förekommer i eller i anslutning till myrmark, saknar tjärnar torvstränder. Detta medför att vattnet oftast är klarare än i gölarna, vilkas vatten brunfärgas kraftigt av humusämnen från torven.
[Nationalencyklopedin]
Dessa nästan synonyma benämningar på vattenhålor slår an en ton i mig. De känns svenska och ursprungliga på något vis; känns som om de alltid har funnits med, är inbyggda i generna, i själen.
Jag blir sentimental och får en tanke, en fantasi; att när man ska till att dö, så istället för att det blir mörkt och att man får den klassiska bilden av en tunnel med ljus i slutet på, så händer detta:
Allt blir mörkt. Sedan ljusnar det lite. Du befinner dig i en tät granskog. Du banar dig fram mellan granris och kvistar och högt gräs. Det luktar sensommar, är nästan lite kvalmigt. Sedan ljusnar det än mer och blir svalare, du närmar dig en öppnare plats. Du föser undan några grenar - och står framför en tjärn mitt i skogen. Det är skymning, eller kanske tidig gryning. En lätt dimma svävar över det mörka vattnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar