Det är kallt på morgnarna nu. Helt plötsligt känns det som. Man går mot pendeln med alla fyra kavajknapparna knäppta, kragen uppvikt och med händerna nerkörda i jeansfickorna. Man huttrar inte ännu, men det är en fråga om dagar innan det kommer.
Stryker man handen över gräset blir man alldeles blöt, den vätan kommer snart att bli vitgnistrande stel i det kalla morgonljuset. Ogräs som har vuxit sig barock i sensommaren kommer snart att bågna under frostig tyngd.
Marken runt otuktade gamla äppelträd kransas av gulröda sura och en del ganska söta äpplen. Man plockar upp ett, överaskas av att det är lika friskt på undersidan, den som har legat mot gräset, som på ovansidan. Ska jag ta med mig några? Nej, jag låter bli.
Sedan sitter man på jobbet och ser ut genom fönstret. Biltrafiken tilltar vartefter tiden lider. Man sneglar mot teven som fylls av någon som nog helst av allt vill vara Lars Winnerbäck, och man funderar i sitt stilla sinne: ska jag upptäcka tidiga Genesis, ska jag det? Det kanske är dags.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar