Jag skrev och skrev

Äh! Jag kan väl lika gärna skriva något när jag ändå sitter och övertidar. Frågan är som alltid: vad? Enklast är ju att skriva något ur den egna vardagen, men händer det så mycket i min vardag just nu?

Idag: Övertidsjobb.
Imorgon: Jobb plus städning och packning.
I övermorgon: Ett barn till farfar och städning och packning.
I överövermorgon: Målning och städning och packning.
Dagen efter i överövermorgon: Två barn till farfar plus jobb och städning och packning.
Tisdag: Flyttning.

Så - mer var det inte, men det var som jag sade enkelt att författa ihop. Svårare är det att hitta på något som inte finns med i den egna bilden:

Han vaknade mitt i natten. Ögonen kändes stela på något vis, hårda och torra. Han vred blicken mot sovrumsdörren. Det gjorde ont, och det raspade lätt mot ögonlocken. Plötsligt var han klarvaken. Vad är detta? Med stel blick framför sig tog han sig mot badrummet. Hjärtat slog snabba, tunga slag i hans bröst.

Badrummets belysning kändes hård och vass, mer än normalt. Försiktigt och tvekande öppnade han badrumsskåpets lucka. Sedan mötte han sitt ansikte i spegeln. Ögonen var dubbelt så stora som i vanliga fall. De såg torra och nariga ut. Pupillerna och iris runt omkring dem såg ditmålade ut. Han provade att vrida blicken. Nu gick det inte alls.

Hjälp, hjälp! skrek han inom sig. Skriket ekade tyst bort. Han var nu oförmögen att göra annat än att stirra mot sig själv. Hjärtat slog vilt. Pulsådrorna runt hans tinningar var uppsvällda, han riktigt såg dem pulsera. Sedan förde han pekfingret mit sitt vänstra öga - skrapade på det med darrig hand. Det knastrade mot hans fingertopp.

Hee hee .. ögat känns ju som ett ägg, fnittrade han fram. Han tog ut tandborsten ur skåpet och knackade försiktigt mot samma öga. Sedan likadant mot det andra. Ägg!! Utbrast han hysteriskt. I en panikrörelse knackade han alldeles för hårt mot det högra ögat. Ett halvt stumt, men ändå ihåligt ljud uppstod. Nu hade han svårt att andas.

Adrenalinet kaskadpumpade i hans kropp. Han knackade igen. Ögat sprack. Genast försvann synen från det spruckna ögat. Med det ännu välbehållna ögat såg han sin spegelbild - en genomskinlig vätska rann ur sprickan. Allt! Allt är förlorat! snyftade han för sig själv. Därpå körde han in två fingrar i sitt trasiga öga - grävde ur innehållet. En gula plaskade ner på handfatskanten och blandade sig med tvålrester och skäggstubb.

Ja det var ju betydligt svårare, att skriva något direkt ur huvudet. Vad är vinsten? Jag fick en kvart att gå, och precis när jag skrev skäggstubb passerade Lill Lindfors mig:

-Kan jag gå in?
-Det går bra.