Min egna fetisch

Den är inte särskilt stor. Inte speciellt vacker. Luktar inte jättegott heller. Men den är min egen, min egna magiska fetisch - att dyrka och tillbe om jag vill. Eller att glömma att den finns över huvud taget. Den har förresten inget namn heller.

För bara två dagar sedan existerade den - fast i en annan form. Om jag berättar om transformationen från den förra till den nuvarande formen anses jag nog knasig. Men jag tror jag tar risken, det är nog ändå för sent.

Jag tog mig ut i höstskogen med en ICA-påse i handen. Traskade runt bland gula löv, som låg i drivor på marken. Plockade gula löv, fyllde halva påsen. Gick hem och fyllde matberedaren med de gula löven. Snurr, snurr, snurr. Det tog ett tag.

Ett fint, grynigt, brunt pulver blev vad jag fick fram. Mot förmodan helt torrt. Jag hade förväntat mig en blöt massa. Jag blandade pulvret med lite tapetklister. Kanske för mycket, för det var svårt att forma något, det bara flöt ut.

Jag började med ett ansikte, men det flöt som sagt bara ut. Jag lät massan stå en dag. Återkom sedan, och kände skogsguden/gudinnans kraft strömma ut i mina fingrar. Hörde en röst säga: Gör ett beläte utav mig. Jag gick på känn. Hösten koncentrerades i figuren - fetischen.