Myrorna

Jag slog upp ögonen och såg upp i taket. Det var ganska ljust i rummet, och alldeles tyst. Jag mindes att barnen hade sagt: Hej då pappa, men det kändes länge sedan nu. Jag vred huvudet mot klockradion. Klockan var tolv. Jag kände mig för en gångs skull utvilad.

Paola ringde. Vi bestämde att vi skulle ta oss till Liljeholmen, till Myrorna där. Vips så var vi framme. Egentligen tog hela företaget nån timme, men eftersom detta bara är ord kan jag återskapa resan dit till ett kort vips, vilket är det fina med skrivande - man anpassar verkligheten till den man vill ha. Pendeltåg, bussar och tunnelbanor och färder med dessa är ju så tråkiga, så: Vips!

Fyndartajm - det är vad man tänker när man kliver in genom portarna till UFF eller Myrorna. Och fynda, det gjorde jag. Inte mycket och dyrt, men naggande lite och bra. Ett påslakan med äppel och päronmönster, i samma stil som Gustav Doré tecknade. När jag skaffar symaskin skall detta påslakan omdanas till snygga köksgardiner. Böckerna, alla tror jag, kostade bara tio kronor styck.



Peter Nilson-fyndet är jag särskilt nöjd med. Hans sätt att skriva ger mig en slags hemtrevlig dödslängtan på något vis. Eller inte dödslängtan förresten - en slags längtan efter att stå utanför tid och rum och bara betrakta livet man en gång var en del av, men inte längre. Den känslan får jag ofta när jag läser Peter Nilson, konstigt va? Peter Nilson är förresten själv död sedan ett par tre år tillbaka.