Jag var iväg till Trångsund idag, för att träffa morsan och äta en dagens med henne. Hon kom några minuter försent, och jag ägnade dessa minuter åt att spatsera omkring i omgivningarna runt Trångsunds nyrenoverade centrum. Det är ruskväder och solen syns inte till, så jag höll väl hakan nertryckt i jackan och hade blicken mot marken. Såg väl egentligen inte så mycket av min barndoms centrum. Men jag funderade desto mer.
Hur kommer det sig, tänkte jag, att man aldrig var på vissa platser när man var yngre? Ute var man ju jämt, och en del ställen - bergknallar, skogsdungar, evigt vattenfyllda pölar och träskområden - kände man ju som sin egen bakficka. Men vissa ställen, som till exempel vägen upp bakom det där huset, eller bergssidan som fanns mot järnvägen, vistades man aldrig vid.
Var man rätt enkelspårig när man var liten, och höll sig till ställen man brukade hålla sig till? Var det osynliga gårdsrevir som höll en tillbaks? Jag minns faktiskt inte. Jag vet bara att stupet i dungen en bit från mitt hus var lika välbekant som mitt eget rum, men slänten ner mot hockeyplanen var okänt område.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar