För några år sedan jobbade jag som vakt på centralen, ofta natt. Och ibland hände det att jag blev tvungen att jobba under de stora helgerna, till exempel på julen. Det kändes rätt dystert att veta att ungarna satt hemma eller hos nån släkting, och käkade julmat, medan jag fick spatsera omkring på centralhallens hårda marmorgolv. Men vi brukade få våran egen julmat på jobbet, och man hade väl rätt trevligt ändå, med jobbarkompisarna.
Vi vandrade runt på stationsområdet och i de olika hallarna, allt eftersom det mörknade ute och det glesnade på folk. Framåt eftermiddagen var det inte många kvar på centralen. Så, när vi hade tittat på kalle Anka i fikarummet, och glufsat i oss våran mat, brukade vi ta en lov därute. Vi stod och hängde över staketet i övre hallen och blickade ut över det stora hallgolvet. Det brukade inte var mer än högst tjugo pers därute.
Det brukade vara en och annan akterseglad resenär, och så naturligtvis de som inte firade jul på grund av nån religion eller så. Och så var det ju de hemlösa och fyllona. Det brukade vara märkligt tyst, till och med fyllona var rätt tysta av sig. Det såg fruktansvärt öde ut. Jag brukade fundera över om de därnere satt och mindes sina barndoms jular inne i värmen och med familjen, och jämförde sitt nuvarande öde med då. Det var en rätt ensam syn.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar