Förträngning

Nån skrev, det var en krönikör i nån tidning tror jag, för ett tag sen om rädslan - eller var det kanske den allmäna oviljan - att ta kvittot ur bankomaten. Jag har tänkt lite på det där. Jag är sån. Man vill liksom inte veta hur lite man har kvar - det är bättre att förtränga tanken.

Så är jag när det handlar om sjukdomar också. Jag vill inte veta. Om jag skulle vakna i morgon bitti och titta mig i spegeln och upptäcka en jättestor cancerknöl mitt över halva ansiktet - då skulle jag inte springa iväg till doktorn. Jag skulle istället undvika att titta mig i spegeln efter det. Kanske aldrig mer.

När man har den läggningen lär man sig att förtränga tankar. Man lär sig att tömma huvudet. Jag är oftast nöjdast när jag märker att att jag inte har tänkt på en lång stund. Man lär sig att bli väldigt effektiv: det kommer en räkning man inte har råd med. En stunds skräck - sedan lägger man räkningen ifrån sig och förtränger den. Och lyckas - tills det är dags att betala vill säga, men då har man ändå fått lite frist känns det som.

Men jag har märkt en sak. Förträngningsmekanismen smittar av sig till allt annat också. Till och med minnet blir lidande; saker som är viktiga att minnas glöms bort. När man blir presenterad för någon glömmer man direkt vad de hette. Jag tror att intelligensen skadas i längden - faktiskt. Och det värsta av allt är att bloggandet också blir lidande. Ideér man har suddas ut i en mjukt moln av bomull och glöms.