Jag och dottern var på Bauhaus härom dagen. Hon köpte en stor hink med rödfärg (och igår blev väggarna i hennes rum röda). Vi hamnade på en avdelning kallad "Badrumsvärlden". Sluta förresten att läsa här, om ni tror att det ska komma en poäng - jag bara berättar.
Det fanns jäkligt många badkar och sånt där, helt annorlunda än den vanliga gjutjärn/emalj-sorten, och de var formade i alla möjliga former. Nåt av dem hade formen av en snäcka vill jag minnas. Dessutom verkade de vara gjorda i nåt slags plastmaterial.
Jag blev rätt sugen på att äga ett nytt badkar. Om jag bodde i villa skulle jag förmodligen slå till, men det gör jag inte. Det fanns såna med inbyggd jacuzzifunktion också, men en sån har jag aldrig velat ha. De ser obekväma ut med alla sina ventiler och knoppar.
Men när jag understundom hamnar i nåt badhus brukar jag ändå hoppa i bubbelpoolen. Alltså, jag hoppar inte i bubbelpoolen, jag hoppar i. Men det är störande med andra människor, för när jag sitter och bubblar vill jag helst göra det ensam, eller med nån jag känner. Fan vet vad som försegår under bubblet.
Min personliga sfär är stor som en luftballong, och om någon passerar den osynliga gränsen känner jag mig kraftigt störd; min sfär innefattar en jacuzzi - oavsett storlek på den. Och hela anledning till att jag skrev allt det här var att jag kom att tänka på det när jag såg den här filmen.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar