Den 9:e november anno Domini, på eftermiddagen, satt Matälskaren och skrev om kaprissås till torsk. Mamselemamsen skrev om skrivhäfta. Walentine berättade om en präst som understundom dyker upp. Och Jinge tog en promenad (för tunnt klädd).
Några bloggare som skrev bort en liten stund av sina liv, inget märkvärdigt. Men ändå - det är ganska märkvärdigt när man tänker efter. De har fångat en bit av vardagen. De har stoppat in en liten bit liv i en bubbla.
Jag vill gärna tro - i brist på gudstro - att det vi gör ändå sparas någonstans och går att spela upp igen - finns lagrad i strukturernas innersta. Peter Nilson har snuddat vid den tanken i någon av böckerna Stjärnvägar, Rymdljus eller om det var Solvindar.
Jag gillar den tanken, och om den skulle stämma så tror jag att bloggandet, eller skrivandet i största allmänhet, förstärker sparandet - gör det lättare att spela upp händelserna och stunderna igen. Därför kan man tänka, när man lider av skrivhäfta, att genom att blogga så bygger man upp sig inför evigheten - ökar sin egen sannolikhet.
Jag har faktiskt skrivit en identisk post till den här någon gång. Minnet kommer tillbaka medan jag skriver. Men det gör inget - det bara ökar min egen uppspelningsförmåga.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar