Man - i det här fallet - är jag. Jag vet inte varför man skriver man. Det kanske är för att skänka sig själv lite allmängiltighet; att man är precis som alla andra. Att man inte är ensam om att vara jag. Men det är man - ingen annan än jag kan vara jag. Men jag kan ibland tänka lika som (gemene)man. Men det var ett utvik.
Det fanns som sagt en tid när man längtade efter mörkret och kylan. Det var när sommarnatten var som ljusast. När sjön blev badbar. När skogen var grön. Jag kunde, i den ljusa sommarnatten, sitta på en varm grästova och längta efter det jag befinner mig i nu. Hur tänkte jag då? Jo - sommaren är vemodig helt enkelt. Hur lycklig man än är, och hur mysigt man än har det där i grönskan, bland susande löv och surrande insekter, så är hela atmosfären vemodig.Där, i sommaren, så lever man som mest. Det borde vara så i alla fall; vi människor har det nog i generna att vara en varelse i värmen. Men när man verkligen känner att man lever, då känner man också att man någon gång ska dö. Man (jag) känner sorg över sig själv på något vis.
Då längtar man till kylan och mörkret - som ju ligger närmare känslan av att redan vara död. En känsla som man lättare kan ta på. Nu låter jag säkert som en dödssjuk, eller en självmordskandidat. Men jag är förhoppningsvis ingetdera - det är svårt att sätta ord på tankar och känslor. Man låter ofta tyngre och dystrare än man menar, för att inte säga mer högtidligt pekoralisk.
Det jag kortare sagt ville säga var att: på sommaren längtar man efter vintern, men när man sitter och tittar ut i mörkret mot kala grenar i en snöig lund, så sitter man samtidigt och långsamt gnager på sina ord om längtan efter vinter. Ge mig en skogsglänta i stället, och en soluppgång i början på juli. Och surret av insekter och en mörk men varm skog.
(Bilden är en Anne Smith)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar