Den (på matkunskaper) nakna kocken

Jädrar vad halsont kan komma snabbt. För en timme sedan kändes det lite skrovligt i halsen, bara lite, inte värre än att jag kände att jag behövde harkla mig. Nu sitter jag här, med ett fullt utvecklat halsont - riktigt halsont menar jag, som sjuk-halsont. Så kan det vara.

Jag gjorde en riktigt misslyckad maträtt igår. Det började med att jag stod nere på Mixen eller vad den heter, den där mataffären bredvid ICA. Jag höll i ett paket röda linser, och tänkte att nu ska jag göra vegetariska biffar. Jag hade ingen aning om hur man gör, men det blir nog bra ändå, resonerade jag.

Jag kokade linserna - alldeles för länge skulle det visa sig - det blev en lättflytande gröt. Jag rev ett par lökar, för det trodde jag att man skulle göra. Jag knäckte ett par ägg och hällde i, för sammanbindningens skull. Sen for fan i mig, och jag rev ner tre rödbetor också; det kan bli gott.

När jag skulle forma smeten till klumpar innan jag slängde dem i stekpannan märkte jag att det gick ju inte alls - smeten rann genom mina fingrar. Så jag körde allt genom durkslaget för att få bort överflödig vätska, men då försvann halva smeten.

Till slut lyckades jag forma några klumpar som jag slängde i stekpannan. Rätt snabbt fick de stekyta. Det såg rätt okej ut, tyckte jag, men när jag skulle vända på dem föll de sönder i fragment. Jag bakade ihop dem så gott jag kunde och vände. Samma stekyta kom fram, och jag tänkte att nu blir det väl bra.

När de sedan låg på talriken såg de rätt aptitliga ut ändå, vilket jag tolkade som ett gott tecken inför första tuggan. Totalt feltolkat; de var hårda på utsidan, men på insidan var de blaskiga som smält snö - och nästan lika kalla. Till råga på allt smakade de nästan inget, för jag hade bara använt standardkryddorna salt och peppar.

Och nu sitter jag här - med halsont som straff.
---
Andra bloggar om: mat, matblogg, halsont