Egentligen är det ju själva ögonblicket precis innan man somnar som man längtar efter, inte själva sömnen. Att sova är ju som att vara död, och det ser man ju inte fram mot. Man sitter och ojar sig och tänker att man vill sova, men det är ju inte dödens sömn man är ute efter, utan just den där korta stunden innan man lämnar kroppen.
Det sägs att man lämnar kroppen när man dör; flyger bort från den, uppåt. Några säger att det är så. Jag har märkt att med sömnen är det tvärtom , på det viset skiljer sig död och sömn åt; man lämnar kroppen och färdas inåt. Det är som att det finns en inre rymd som man kan falla ned i.
Jag menar inte bildligt talat, som inom poesi eller psykologi, utan att den verkligen finns där - den inre hålan, brunnen, den man hamnar i när man faller inåt. Ibland faller man verkligen, och ibland glider man inåt och nedåt. Sedan är man där. Man sover och drömmer. Men det är ögonblicket precis innan man längtar efter.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar