Vi reinkarneras ständigt

På en fest igår hamnade jag vid ett bord där det helt plötsligt började diskuteras filosofi och filosofer. Kant kom på tal, och medan jag i mitt inre undrade om det möjligen var privatdetektiven Kant de pratade om, lade jag ändå på en intresserad min. Någon vid bordet hade nyligen doktorerat i nåt ämne och vad de andra pysslade med till vardags har jag ingen aning om, utom att de inte var väktare. Att jag är väktare brukar stå ganska klart så fort jag öppnar munnen i en sån diskussion.

Så småningom gled pratet in på reinkarnation, vilket jag inte kan mycket av, men åtminstone tycker är kul att prata om. Den vanliga tesen kom upp - att alla som tror på återfödelse, utom de som har det som religion då, alltid har "fina" föregångare. De har varit Napoleon eller Cleopatra typ. Det är liksom aldrig någon som var potatisplockare i sitt förra liv. Och förresten tycker jag att reinkarnation blir rätt ointressant om man ändå inte minns vem man var, att man inte har dennes erfarenheter i bagaget så att säga.

Intressantare då, kom jag att tänka på medan vi pratade, att tänka: vi är ju redan inkarnerade - i våra liv. Vi reinkarneras ständigt. Vi är inte samma person vi var för tio år sedan. Vi har den personens alla minnen och alla erfarenheter i bagaget, och vi kan utnyttja den kunskapen. Men vi är inte längre samma person - vi har återfötts till den vi är idag. Och den återfödseln gör vi ju ständigt. Det är ju olika på olika personer hur många liv man har haft - i barndomen reinkarneras man säkert varje år - och som vuxen kanske vart femte år.

Den tanken är säkert tänkt förut. Men jag har inte läst eller hört om den - jag kom på den själv ändå. Och efter jag hade kommit till den insikten var det strax dags för nyårsraketer på skinnarviksberget.