Vårkänslor

Jag tog en promenad på rasten. Under en halvtimmes tid knallade jag längs Djurgårdskanalen i solskenet. Jag hade bara kostym på mig, men jag frös inte alls. Solen glittrade verkligen mot isen.

Endast kostymen, som är min uniform, hindrade mig från att sätta mig på huk bland alla små forsar och flöden, och bygga små fördämningar. Allt rann verkligen nedåt idag. Allt som var snö och is på vintern skulle ner i sjön igen.

Man kan inte vara barnslig på arbetstid, inte ens om man har rast. Jag antar att uniformer tjänar som brandväggar mot sånt. Ändå skrapade jag ihop några små fördämningar med skon, men utom folks synhåll.

Våren och snösmältningen brukar ge mig en slags episk känsla. Den kanske är släkt med sense of wonder-känslan man kan få när man läser bra sciense fiction, eller kanske med historiens vingslag. Det känns lite mäktigt att bevittna återfödelsen av det som dog på hösten.

Man ser saker komma fram ur snön. Kanske nån enstaka flipflop-sko, ett barns tappade napp. Om inte annat så träder höstens och vinterns hundbajs fram i dagen, nu förändrad i både färg, form och konsistens. Luktfri nu? Jag funderade på saken, men vågade inte forska närmare.

När saker träder i dagen brukar jag tänka: där har vi vårens första (vad det nu är). Men är det egentligen inte höstens sista (vad det nu är)? Det är både och. Nappen, som tappades ur en barnvagn, och nu träder fram, är samtidigt höstens sista tappade napp, som det är vårens första hittade napp.

När jag ser den ligga där i solskenet, nu lite sliten och missfärgad, det är då jag får den där känslan. Och det är en annan vårkänsla än den man brukar prata om. En lite mer episk.
---
Andra bloggar om: vårkänslor