Sätter mig framför tangentbordet. Händerna darrar. Har varit ute och visat mig. Det är klart man skäms - man är ju inte precis som alla andra - måste smyga, måste hålla mig undan från människor som kanske kommer att håna mig.
I en bättre värld skulle jag kunna visa mig öppet. Skulle kunna leva ut mig själv. Inte nu, inte ännu. Nu spanar jag oroligt efter vem som kan komma bakom nästa hörn eller vägkrök. Att möta ett gäng yngre grabbar vore väl värst. I bästa fall skulle de håna mig. I värsta fall skulle de bli så provocerade av min uppenbarelse att de kanske skulle skada mig. Så känns det.
Ibland stöter jag på medelålders kvinnor. De kanske uppskattar mig, eller har överseende med mig. De skulle inte håna. Medelålders män glor surt. Jag tänker att de kanske egentligen skulle vilja prova på att vara som jag, men att de inte vågar. Istället blänger de. Kanske av avundsjuka. Kanske av hat - jag vet inte.
Ja, jag ser löjlig ut. Ja, alla är inte som jag. Men jag vågar! Jag vågar visa mig - men bara nätt och jämt. Jag måste ju - att utöva min böjelse hemma vore inte samma sak, det skulle inte gå fullt ut. Så jag går ut bland folk. Trots skammen. Och när jag kommer hem darrar jag i hela kroppen. Jag tar en dusch, och sätter sen på mig mina vanliga kläder - tills nästa gång jag ger mig ut.
[Att vara stavgångare påminner nog om att vara transvestit. Att tvinga ut personer som lider av transfobi (heter det så?) att gå med stavar vore nog nyttigt för dem.]
---
Andra bloggar om: stavgång, transvestiter
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
11 kommentarer:
heheh att jämföra stavgångare med transar var fan det roligaste jag hört på länge , och väldigt träffande :)
kämpa på Johnny , jag respekterar dig även om du är ute med stavar ;)
el: Jag är en HBT(S)-person. :-)
Klockrent!
Man kanske skulle prova nån gång *rodnar*
håkan: Det är dags för dig att kliva ur bloggoroben.
Suveränt!!! :D
Så farligt var det väl ändå inte?
crrly: :-)
n n: Jag överdrev lite, för att komma fram till transkopplingen.
Stå på dig! :)
Frida: Jupp, stå och staka. :-)
Om du slutar kalla ditt sätt att vara för "böjelse" har du kommit en bit på vägen. De största hindren för dig att leva som du vill öppet sitter mest troligt i din egen skalle. Ett sätt att komma över de hindren är att aktivt jobba på att inte skämmas, förlägga problemen hos betraktaren i stället för hos dig och att benämna det du gör, den du är med positiva ord (eller åtminstone neutrala sådana) i stället för med negativa ord. "Böjelse" är ett typiskt negativt ord.
Madeleine.Agren[at]telia.com
Madeleine: Nu var det ett tag sedan jag skrev det här. Att jag skrev böjelse var antagligen ett försök att låta lustig.
Skicka en kommentar