Är det nån mer än jag som tycker att jag har blivit en tråkig bloggare, och att stationsvakt har blivit en tråkig blogg? Faktiskt, när jag läser igenom de senaste veckorna på bloggen så märker jag att jag befinner mig i en vågdal, och att det var länge sedan jag surfade uppe på skummet.
Jag kanske har börjat tvivla på syftet med bloggandet, om det nu finns något syfte. Det känns lite som om jag står i ett hörn på ett cocktailparty* och ropar ut konstiga saker, som ibland resulterar i att någon vänder sig åt mitt håll, bara för att strax vända sig mot sitt sällskap eller sin drink igen. En knasig liknelse kanske.
Vad är då syftet? Jag försöker reda ut det. Jag lyckas inte riktigt, men jag kommer på några punkter (varav de flesta kanske stämmer in på många bloggare):
Viljan att blogga.
Själva viljan bara - känslan av att skriva något som dyker upp i form av en sida på nätet.
Bekräftelse.
Viljan att skriva något som genererar hurra-rop och uppskattning.
Tillhörighet.
Viljan att "tillhöra" något (som inte är löjligt communityartat).
Fotavtrycket.
Att lämna efter sig något. Att lämna ett fotavtryck som finns kvar efter att man har gått (men hur länge?). Lite som att skaffa barn.
Träningen.
Att lära sig skriva - utveckla en "stil".
Bokmärket.
Man vill samla på sig länkar på ett och samma ställe. Länkar eller intressanta grejer och tankar man (tycker sig ha) kommit på.
Flytet.
Känslan av att befinna sig i en grön våg - flytet. Ord, länkar och kvicka saker liksom flyter ut ur fingertopparna. Man känner sig som ett ymnighetshorn.
Den där sista känslan, den om ymnighetshornet, den förekommer väldigt, väldigt sällan. Mest känner man sig som vinterkräksjukan istället.
Men det är ju klart jag kommer att fortsätta att blogga (om jag inte dör - Gud, bevara mig), men ibland måste man skriva såna här poster, såna man skulle kunna kalla:
Terapin.
När man skriver så skriver man av sig. Det är en terapi som fungerar. Åtminstone är det svårt att tänka på bekymmer i allmänhet, och bloggbekymmer i synnerhet, medans man bloggar.
---
Andra bloggar om: bloggande
---
*(Jag har aldrig varit på något cocktailparty).
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
11 kommentarer:
mycket bra liknelse med cocktailpartyt iaf.
man ropar ut något, någon vänder sig och kanske ropar tillbaka något eller man får en nickning till svar.
jag har inte varit på cocktailparty heller....
Stora delar av den svenska bloggosfären är väl som ett cocktailparty?
Folk pratar utan att egentligen veta vem som lyssnar, minglar och morsar på varandras bloggar.
Ni allmänbloggare har det inte alltid så lätt, kan jag tro.
Dock, Stationsvakten. Du är bättre än du verkar tro. Tro mig ;-)
ta time out
i ett par timmrar
man får nog av sej själv till slut
ett bra tipps är att läsra ett par bra bökcrer okcså väkca språket till liv
ett par bra tipps på bökcrer med språk som bråkrar okcså väkcrer:
röde orm av frans g embryo bengtsson
strändrernas svall av eyvind embryo johnson
Kör på!
Du är bara lite knäsvag för tillfället :-)
Men syftet är viktigaste.
Antingen man har något lr inte.
Odfvjm
el: Har någon man känner det?
n n: Fördelen med att vara allmänbloggare är ju att man inte måste vänta på utvecklingen, det måste ju du.
embryo: Jag följde ditt råd, och lade till och med en timme till på det.
Jos: Det gäller att hitta en bra balans mellan irl och url.
Jag märker att jag ibland är alldeles tom och blank på bloggen fastän tankarna snurrar och huvud och känslor är i revolution.
Det går upp och ner. Du har en jättebra - och pålitlig blogg. Om det skulle vara likadant och helt jämnt hela tiden skulle den inte kännas lika personlig, tror jag.
C M: Tack stop Bra stop Blir glad stop
Min (vår) blogg är inte så lite nischad, Stationsvakten. Vartefter otäckheterna inträffar, så skildrar vi dem.
Men är det verkligen en fördel att inte behöva vänta på utvecklingen, som du skriver?
Anar vi prestationsångest? [I så fall behöver du inte oroa dig]
Håller inte med dig om att du blivit en tråkig bloggare. Alltid lika bra! (förutom om det skulle handla om sportresultat, har det någonsin gjort det?)
n n: Det är inte riktigt prestationsångest, utan lite brist på kompass och roder i bloggandet just nu.
sofia: Sport är något av det sista jag skulle blogga om.
A -M: det finns tillräckligt med sport utan att man behöver blogga om det också.
Skicka en kommentar