Det är ju egentligen fruktansvärt synd om den där nekrofilen. Mobbning, utanförskap och ensamhet. Men jag kan ändå inte låta bli att göra mig lite lustig över en formulering i Expressenartikeln idag. Det står: "Jag var så trött på att prata med mig själv". Jamen ... är det då de döda man går till? Hur många vettiga ord får man ur dem?
Förresten. Nu är när man lever är man NÅGON - en människa. När man dör blir man NÅGOT - ett lik. EN människa. ETT lik. Man blir ett ting, helt enkelt. En obehaglig tanke. Var man inte objektifierad innan, så blir man det då. Fast ett sexobjekt ... Huh!
---
Andra bloggar om: nekrofilen, döden
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar