Sen stod jag där och väntade. Efter ett tag så jag bussen därborta. Då kom jag på att jag antagligen inte syntes (fan, inte ens väntkuren var ju upplyst). Jag knäppte på mobilen, och dess blåaktiga sken gjorde att bussen stannade.
Busschaffisen hade mage att förebrå mig för att jag inte använde reflex. Han började undervisa mig om nödvändigheten av reflexbärande. Eftersom jag ändå var så lättad över att jag fick hoppa på bussen (det var liksom den sista) så tog jag emot hans suriga lektioner - underdånigt.
"Jäkla typ", tänkte jag, "Jäkla gubbe!". Som jag satt där (ensam på bussen) började jag analysera varför jag var så arg, och på vem jag var arg på egentligen.
- Jag borde ha använt reflex.
- Busschaufförer har svårt att se folk i kolsvart mörker.
- Står jag vid en busskur är det chaufförens skyldighet att stanna.
- Det ingår inte i busschaufförers arbetsbeskrivning att undervisa resenärer, eftersom han bara utför en tjänst som resenären betalar för, och kunden har alltid rätt.
- Jag kunde lika gärna kunnat ha sagt: "Håll klaffen och kör din buss!".
- Jag lät mig bli undervisad.
Både chauffören och jag hade rätt, fast på olika sätt. Det är antagligen ganska läskigt att köra i mörkret och inte ha en chans att veta om det ska dyka upp en människa - som antingen är en som ska plockas upp, eller är någon som ska undvikas att köras på. Man får förstå att han var grinig. Jag å min sida var mer sur på mig själv än på honom, eftersom jag lät mig ta lite (ur hans synvinkel rättmätig) skit där i sena nattetimmen. Dessutom blev jag sur på mig själv, där jag satt efteråt, eftersom jag hade tänkt på honom som "gubbe". Jag var antagligen äldre än han, och att tänka "gubbe" var att förminska mig själv.
Hela situationen tog högst en halv minut. Nu när jag läser det jag har skrivit låter det ju som om det var en stor grej. Det var det inte, utan den stora grejen utspelade sig i mitt huvud på vägen hem.
Jag försöker ofta hitta kopplingar mellan det jag tänker och det som sker runt omkring mig. Oftast misslyckas jag - allt verkar ganska diffust och planlöst. Men där jag satt på, och vi närmade oss Danderyd, kom jag att tänka på riddarens första möte med döden i "Det sjunde inseglet". Varför vet jag inte. Jag sitter här och försöker att fnula ut varför den scenen dök upp. Jag kommer inte på varför.
---
Andra bloggar om: bussar, tankar, döden
10 kommentarer:
Känner igen mig :)
Det är fruktansvärt irriterande att bli tillrättavisad av någon. Speciellt om man på sätt och vis tycker att personen i fråga har rätt
sara: Man hamnar liksom i ett omvänt Stockholmssyndrom.
Ibland måste man helt enkelt leka med döden? ;)
roomservice: Fast det gör man ju inte när man åker buss, åtminstone tror jag inte att man gör det.
Inte när man väl är ombord, men om man står och väntar på bussen i mörker utan reflex, då står man och väntar på döden ..
Framför allt om man står i det gamla järnvägssamhället Rimbo.
Själv har jag varit en snabbsväng till en annan gud, en gud vid namn clas och där kan man också dö.
Där kan man dö av trängsel och då hjälper ingen reflex.
Jos: "Jag är Clas ohlsson, och jag har redan länge gått vid din sida!.
Jag förstår din association till Bergmanrullen. I likhet med dig kan jag inte förklara den. Sorry.
Kanske han hade låtit scenen utspela sig på en busshållplats i stället för på Fårö om han hade gjort filmen idag?
[Föraren tar upp en resenär med ett blåaktigt sken som avisering. Sen spelar ni något av spelen i telefonen under Bussens Färd Mot...]
Plastfarfar: Din förklaring lät rätt bra.
Håller med sara berlekom. Jag har jobbat på Kundtjänst och de ilsknaste kunderna är de, som under samtalets gång kommer underfund med att felet beror på dem själva.
Så din reaktion är helt naturlig.
frktjatlund: Åtminstone var jag bara inre arg.
Skicka en kommentar