Nu blåser de löv utanför fönstret. Löven hamnar i stora bäddar utefter skogskanten. Höstfärgade drivor. Dessa löv var små knoppar i somras, de var djupt gröna, de växte sig stora och löviga. Mjuka, vätskefyllda.
Nu ligger de där, med hela den gångna sommaren i sig. Snart kommer de att skrumpna - om det inte blir regnigt - då kommer de att blötas upp och falla sönder. Om ingen kommer och hämtar dem kommer de att ligga i allt tyngre och plattare drivor, alltmer jordlika.
Tänk om man kunde få vätskan ur dessa löv. Tänk om man kunde fylla ett glas. Man kunde rena vätskan från orenheter. Skulle det bli en höstfärgad vätska, eller skulle den bli klar? Tänk om man drack av den. Skulle det i så fall vara en klunk sommar man drack - eller en klunk höst?
---
Andra bloggar om: höst
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
9 kommentarer:
Wonderful! Fint litet kåseri eller fin betraktelse över hösten. Ja, du, det var en intressant tanke, den du för fram om att pressa ut vätskan. Man kan ju lite poetiskt uttrycka det som att man pressar ut ett destillat av tidens gång.Skriv på!
Hjärtliga hälsningar Molly Ginger.
ja - shit Johnny. Du skriver så himlans fint ibland...
Molly: Kom just att tänka på att kiss också är ett destillat av tidens gång - ursäkta att jag är lite grov. ;-)
h-sara: Äsch!
Johnny. Så länge som du är så charmig gör det inget att du är grov. Din tanke är ju rätt.Tillåt mig småle - som uttrycket var i någon film.
Molly Ginger.
Molly: Småle en smula nånting va ..
Jag imponerades av höstbetraktelsen. Är du poet? Såg framför mig hur någon i stil med Gumman Höst, klädd i vadmal och brunmurrig kofta, tovigt hår, gick och samlade upp höstlöven. Tänker på Elsa Beskow (fast där är det ju Gumman Tö på vårvintern ). Sedan kommer naturligtvis Gubben Frost, bister och majestärisk, med istappar i näsborrarna... hihi... Nej, nu blir jag "glyttig" som de säger här i Skåne. Som sagt, är du poet? Det är jag, åtminstone i sinnelaget...
Molly Ginger, hon som längtar efter julrosor, men sällan finner dem...
Molly: Nix, nån poet är jag inte. men tack ändå. :-)
Johnny, jag tror att drycken är mossgrön och att den första klunken är de vackraste, ljusaste sommardagarna i starkt koncentrat och som gör sinnet ljust. Följande klunkar är hösten, vemodets höst. Detta vemod är inte mörkt utan som höstens färgprakt... det är en vemodskänsla som lyfter... som skapar medvetande om att livet innehåller mycket smärta, men att det trots allt finns ett hopp, ett ljus som bär.
Mvh, Agathe
Agathe: Sedär - där bjöd DU på en klunk höst.
Skicka en kommentar