Det allra första namnet måste ha yttrats av någon som förmodligen inte var mer än halvmänniska - eller knappt människa. Det kanske var så att man satte ordliknande ljud på olika saker - kanske för att kunna varna för dem.
Till slut kanske man kom på att det var smidigt att sätta namn på varandra också. Jag kan föreställa mig att de första namnen kom av nåt läte. Om till exempel en viss halvmänniska brukade gå omkring och grymta för sig själv, så kanske man började kalla honom för "Uorrgh" (om nu en grymtning kan skrivas med bokstäver).
Steget mellan "Uorrgh" och till exempel "Georg" är säkert ett riktigt sjumilakliv långt - men de kan höra ihop. Georg kan ha Uorrgh som ursprung. Troligen (eller med all säkerhet) inte, men det är en kul tanke.
Om jag försöker mig på en gissning om vilket det allra, allra första namnet på någon var, så gissar jag: "Uh". Någon tittade menande på någon annan och sade Uh! Denne någon kände sig smickrad och tänkte: That's me! (fast mer gutturalt).
---
Andra bloggar om: namn
4 kommentarer:
Men gud vad intressant! (Som du kanske minns snöade jag förra vintern in på funderingar kring vad civilisationen egentligen innebär och hur vi tog oss därifrån till hit, och insnöingen har inte gått över än.)
Vår lilla dotter, nu drygt nio månader, håller precis på att lära sig att ljud kan representera saker. Och människor. Om det lilla barnets språkliga utveckling liknar de första talande människornas borde följande namn ha varit bland de tidigaste:
mammammamma (Maria?)
ba-ba-ba-ba (Bo?)
daddaddaaa (David?)
ngah (Inga)
a'pah (Jompa?)
Håkan: Hon pratar ju Klingonska!
http://klingonska.org/#sve
Vargakvinnan: Tack. Grattis på namnsdagen. :-)
ditt namn hörde nog någon en varg yla
Skicka en kommentar