Mörkt, kallt, blåsigt. Snön yr i luften, och man börjar ana vintern därframme. Vintern och julen. Julen och julbocken i gävle. Snart ska den upp - för att brännas eller stå kvar.
Den här mörka årstiden är lika mycket "Sverige" för mig, som midsommaren är. Det sitter liksom i generna tror jag. Jag har aldrig bott i en småstad, och jag har aldrig stått ute på gatan, i snålblåsten och snöyran, och hört tonerna från ett dansband ljuda innifrån värmen. Men jag känner känslan i generna - jag vet exakt hur det känns utan att ha varit med om det.
Följande scen ur "Black Jack" är ett perfekt exempel på vad jag talar om. Den tunna kavajen ute i kylan. Mörkret och ödsligheten. Fyllan i snålblåsten.
---
Andra bloggar om: känslan, vintern, film
Pingat på Intressant.se
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
6 kommentarer:
Jag kommer ursprungligen från Gävle, känner ångesten. Man kan inte fly, så är det bara.
johan: Jag kan fatta ångesten. Men det är en slags romantisk ångest på nåt vis, en njutångest. I alla fall för mig som slapp vara där.
Det blir nog en "njutångest" bara för att man blir tvungen att acceptera den. Annars skulle man nog inte klara av den mörka och kalla delen av året. Kanske till och med stärkande för psyket att uthärda år efter år.
johan: Jo, alla erfarenheter och prövningar är nog stärkande.
Måste säga att den där saxofonisten på slutet var ju en exakt kopia av Stationsvakt, fast med hår. (Och Reine var ju en riktigt glad fyr för att vara en sådan åsna.)
Håkan: och trummisen i bandet var ju faktiskt en riktig bock. Även han blev lite bränd på slutet. Vinnaren i historien är Johannes Brost - för han är Johannes Brost.
Skicka en kommentar