Min lilla rysare

Ofta när jag läser Mitt Aktuellt blir jag sugen på att skriva ett manus. Ni vet, man sitter ju ändå framför filmer och tänker: "Fan vilken dålig idé! Varför gör de inte si och så?" Dessutom går man ju omkring och tänker: "Varför görs det inga såna filmer i Sverige?" Och så vidare - man är missnöjd med situationen, men man gör inget åt den.

Min kompis Paola existerar - förutom att vara min kompis - i filmvärlden och i filmkretsar, och med henne har jag gjort några småfilmer. De finns inspelade på DAT-band (tror jag det heter) och finns inte i min dator. Men det skulle vara kul om de gjorde det, för då skulle jag visa upp dem.

En gång gjorde vi ett litet projekt i min förra lägenhet.Jag, Paola och fyra ungar skulle alla göra varsin skräckfilm. Filmerna fick inte vara längre än några minuter. De blev bra - läskiga. Paolas handlade om kroppsligt förfall - urtappade tänder, ögon och sånt. Min film gick ut på att - ja, här har vi ett synopsis till den:

Någon (Johnny) vaknar mitt i natten. Han har hört ett ljud. Eller har han det? Han är osäker. Stämningen i lägenheten är dov och mörk. Johnnys ansikte speglar en slags olustkänsla - som även ackompanjeras av mörkret, kameravinkeln och en obehaglig filmmusik.

Han går mot hallen. Var det där ljudet kom ifrån? Var det ens ett ljud han vaknade av, eller var det något annat? Han rycker till: Jo, något hördes i hallen igen. Han går dit med smygande, tunga steg. Rädsla finns i luften.

Det är tomt i hallen. Tomt och mörkt. Men ögonen vänjer sig vid mörkret, och han tänder inte. Hans blick dras mot dörrhandtaget. Han stiger närmare. Plötsligt rycker någon i det från utsidan. Rycker och rycker - snabbt och frenetiskt. Han stirrar på det, chockad och rädd.

Det är som om han vore frusen till is. Han stirrar. Nu slutar ryckandet. Efter en stund tar han mod till sig och kikar ut genom nyckelhålet. Tomt, ingen där. Han backar bort från dörren. Slappnar av lite. Han står där ännu en stund, och sen bestämmer han sig för att vända tillbaks till sängen.

Han vänder sig om. Framför honom står någon. Någon med ett blekt ansikte, och ett onaturligt litet huvud. Filmmusiken har nu stegrats till en skärande, onaturligt ljudbild. Den som står framför (Johnny) glider fram (som Morran) mot honom. Fångar honom. Slut.

Ja, ni ser, jag är nog bättre som receptionist på Berwaldhallen, än jag är som manusförfattare. Men faktiskt, filmen blev - tro det eller ej - ganska läskig.
---
Andra bloggar om: film, manus