Jag släckte lampan, rättade till kudden och slöt ögonen. Jag låg där i mörkret och hörde suset från fönsterspringan. Jag öppnade ögonen igen. Mörkret var lika mörkt, och nattsuset detsamma. Men något var fel - klockan stod på fem noll noll.
Jag gick upp. Det högg till under högra skulderbladet, alldeles som det hade gjort innan jag släckte lampan. Cancer, lunginflamation, sträckning? Jag sträckte på mig och gick fram till fönstret. Det var fortfarande natt. Men var det ändå morgon?
Hur kan en natt passera på ett ögonblick? Jag gjorde mackor och saft. Det var morgon, det förstod jag nu. När jag gick mot tåget tänkte jag att jag egentligen hade förtjänat en längre natt, men på något vis blivit missunnad den.
---
Andra bloggar om: nätter
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
2 kommentarer:
Haha ... ja, det måste såklart vara nåt dödligt när det hugger till så där under skulderbladet ..-)
elisabet: Fan, man vet ju inte. Lungan ligger ju där bakom.
Skicka en kommentar